VALEDICENT, m.//ig.; pl. -er.
Etymologi
[vbalsbst. till VALEDICERA, med tanke på ett snart farväl från läroverk l. gymnasium]
(†) i fråga om finl. förh.: person som genomgått läroverk l. gymnasium men (ännu) inte avlagt studentexamen. FoU 20: 142 (1844). Det var .. (till) Helsingfors, som den unge .. (C. G. Estlander) längtade, och studentexamen, som han, såsom valedicent från Vasa gymnasium, tog den 22 juni 1850. FoU 24: 49 (1911). Vasenius Top. 1: 464 (1912). — jfr SKOL-VALEDICENT.
