VANKANT va3n~kan2t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
(i fackspr.) hos virke: ojämn l. oregelbunden kant (som utgörs av kvarstående rest av stockens (runda) yta), motsatt: fullkant. Möller (1790). Med afseende på byggnadsvirkes godhet gäller, att ju mera kärna det fyrkantiga virket har och ju mindre vankanter, desto bättre är det till timmer-arbete. Rothstein Byggn. 36 (1856). Vankant uppkommer å sågade eller skrädda virkessortiment, då det ursprungliga rundtimret är för litet för att ge skarpa kanter mellan de skrädda eller sågade ytorna. 2NF 30: 126 (1919). Tänk på att sätta brädan så att vankanten är bredast in mot väggen, så att den ofta sneda sidan är smalast längst ut mot rummet. GbgP 21/11 2011, Bil. s. 8.
Ssg (i fackspr.): VANKANT-SÅGNING. sågning(smetod) varvid förhållandevis stor vankant medtages (för bättre utnyttjande av virket i en andra sågningsomgång). Vankantsågningen uppkommer därigenom, att man vid kantningen tar ut bredden, så att virket ej blir skarpkantigt och sedan klyfver detta. Ekman SkogstHb. 171 (1908).
Avledn. (i fackspr.): VANKANTIG, adj. [jfr t. wahnkantig] särsk. om virke: som har vankant(er). Timmerarbetet står på .. (svaga) fötter. Aldrig ser man någon 4 kantig bjelke, alt trä är krokugt och wankantigt. Palmstedt Res. 71 (1779). Med utskottsbräder avses bräder, som äro helt och hållet vankantiga eller fulla med kvistar. FFS 1930, s. 666.
