VANKEL, adj. -kla.
Etymologi
[liksom d. vankel-, ssgsförled, av mlt. wankel, avledn. av wanken (se VANKA, v.1); jfr äv. fht. wanchal (t. wankel), feng. wancol. — Jfr VANKELMOD, VANKELMODIG]
(†) ostadig, vacklande; äv. mer l. mindre bildl., särsk.: tvivelaktig l. osäker. Är .. dig mehr kiärt att skåda så, / Hur lyckans wanckla Klot sig städz omswinga må. WerldzlFåfSpeg. 35 (c. 1685). Een lijten och wankell Ekeståck. VRP 1689, s. 448. Ehuruwäl hon offta .. lofat at willia bättra sig .. men hennes löffte warit altijd wanckel, och sina Synder altijd med lögnen stadfestat och föröckt. VDAkt. 1689, nr 1095.
Ssgr: VANKEL-MOD, -MODIG, se d. o.
VANKELAKTIG, adj. (†) som inte behåller sin beskaffenhet l. karaktär o. d., obeständig l. ombytlig l. vacklande; jfr vankelbar, vankelhaftig. Hans lärjungar trodde på Honom .. Doch war theras tro ännu nog swag och wankelachtig. Swedberg SabbRo 659 (1692, 1710). Jag har .. liksom ifrån ett brusande haf .. sökt draga min lilla och wankelaktiga lyckas farkåst i lugn, och nu, fastän ej ansenlig, dock .. säker och rolig hamn. Hof Självbiogr. 75 (c. 1768).
Avledn.: vankelaktighet, r. l. f. (†) egenskapen l. förhållandet att vara vacklande l. obeslutsam, vankelmod. RP 18: 29 (1658). Zachris (visar) mycken wankelachtighet och wil eij gifwa rent beskjed. VRP 1773, jan. s. 27. —
VANKELBAR, adj. [jfr mlt. wankelbar] (†) = vankelaktig. Adt quinne råådh och anslagh ähre fast wanckelbar och ostadigh. HH XXXIII. 1: 159 (1561). Åhrswäxten tyckes blifwa wanckelbar, dock lijkwäll ymnigare på den ena, än den andra Orten. Alm(Ld) 1696, s. 32. —
VANKELHAFTIG, äv. VANKELAFTIG, adj. (-aftig 1604. -haftig (-ff-) 1673–1674) [jfr mlt. wankelaftich] (†) = vankelaktig. Säger tu, at tilwäxten j ålder och annet slijkt skal warde lagdt ordet til, och ther om talet, så bekenner tu at ordet är wankelaftigt, och kan warde förandret och omskifteligit. Carl IX Bew. C 3 a (1604). Sylvius Mornay 218 (1674).
