VARPA, v.1, utom i inf. anträffat bl. i ipf. varp.
Etymologi
[jfr fvn. varpa; liksom d. varpe o. eng. warp av mlt. warpen; i avljudsförh. till VÄRPA. — Jfr VARPA, sbst.4]
(†) kasta (ngt l. ngn). När man skulle tage tiil fettalien, dhå wille thet huarken hunder eller swin ätha, och motte så warpas öffuer bord. G1R 11: 11 (1536). Hans (dvs. rävens) Kloor the woro long och skarp, / Ther medh han migh (dvs. kaninen) til Jorden warp. Forsius Fosz 293 (1621). Ihre (1769).
