[av eng. Vauxhall, urspr. namn på en från 1600-talet till mitten av 1800-talet populär nöjespark i London; av ovisst ursprung]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) nöjespark l. nöjeslokal (urspr. i namn på sådan park osv. i Gbg, Sthm m. fl. städer); förr äv. om l. med särskild tanke på de förlustelser som erbjöds där. En afton wille jag fägna mig med en Promenade uti en Trägård som kallas Vaux-haal. Säfström Banquer. S 3 a(1753). Vauxhallen börjas, min bror, / Mängden är talrik och stor; / Fladdrande lockar, / Mångfärgade vippor; / Fröknar i flockar, / Vestaler i knippor. Lenngren (SVS) 2: 183(1796). En maskerad, som borgerskapet (i Gbg) gaf den 12 Juli 1786 på sin vauxhall. Crusenstolpe Mor. 3: 78(1841). Vauxhallen som fanns i Kungsträdgården några år kring förra sekelskiftet var ett populärt dansställe efter europeisk modell där skilda samhällsklasser möttes på dansgolvet. DN 17/10 1992, s. 16.
