VENERATION ven1eraʃω4n, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr fr. vénération; av lat. veneratio (gen. -ōnis), vbalsbst. till venerari (se VENERERA)]
(ålderdomligt) vördnad (för ngn l. ngt), (hög)aktning; djup respekt; i sht förr särsk. i det adverbiella uttr. med (sådan l. sådan) veneration, vördnadsfullt, högaktningsfullt. Med veneration och höfligheet intercedendo bedja Kongl. M:t, att (osv.). RP 2: 152 (1632). Den respect och veneration, som man är sin öffverheet skyldig. RARP 9: 419 (1664). För Drotsen Gref Pehr Brahe bar Hans Maj:t en värkelig veneration. HSH 9: 140 (c. 1800). En veneration som jag blott kan uttrycka genom att härmed en gång för alla meddela Er tillåtelse att trampa på mitt hufvud. Ekelund Brev 1: 40 (1906). Att Voltaires veneration för det grekiska dramat .. icke var överdrivet stor, visar (osv.). StudBlanck 124 (1946).
