VENTRAL väntra4l, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. ventral; av lat. ventralis, till venter, buk, till den rot som äv. föreligger i UTERUS. — Jfr VENTRIKEL]
(i fackspr., i sht anat. o. zool.) som avser l. har samband med buken; särsk. o. numera i sht: belägen på l. nära l. riktad mot buksidan (motsatt: dorsal). Pfeiffer (1837). I den ventrala och den dorsala fenhinnan (på ett fiskyngel) kunde redan föga differentierade antydningar af en fenstrålbildning spåras. ArkZool. IX. 4: 41 (1914). Övre extremiteterna, vilka hänga lodrätt ned utefter sidorna med handflatorna riktade medialt och tummarna ventralt. Hjortsjö Broman MännRör. 23 (1952). — jfr DORSI-VENTRAL.
Ssgr: VENTRAL-SEGMENT. (†) hos insekt: bakkroppssegment på buksidan, bukplåt. VetAH 1818, s. 258. (Skalbaggefamiljen) Carnivora: Abdomen sammansatt af 6 ventral-segmenter. Thomson Insect. 2 (1862). —
