VERK, sbst.2, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr d. værk; sannol. av nl. werk (av mnl. werc, motsv. mlt. werk) l. t. werg (av mht. werc, sannol. utlöst ur āwerc, av fht. āwirchi, blånor); etymologiskt identiskt med VERK, sbst.1 — Jfr VERKEN]
(†) om (längd som utgörs av) löst material bestående av blånor l. gammalt utrett tågvirke (för kalfatring av fartyg), drev (se d. o. 8). Styrckan och varacktigheten: beror dels på Proportionen och godheten af Wercket, dels på förskjutningen af Timren, Wägare, Skjärstockar, Bärhult och den öfriga Bordläggningen. FSjöbohm Sjöm. Bih. 9 (1791). Stenfelt (1920). — jfr STOPP-VERK.
SAOB
