SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VESTAL vesta4l, f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. vestale; av t. l. fr. vestale, av lat. vestalis, till Vesta, i romersk mytologi den husliga härdens gudinna, möjl. till den rot som föreligger i VARA, v.1]
i fråga om förh. i antikens Rom: prästinna (med uppgift att sköta om den heliga elden) vid gudinnan Vestas tempel; äv. i allmännare anv., om sexuellt avhållsam kvinna. De gamle Romare hade .. en slags Nunne-Orden i de så kallade Vestaler. Eberhardt AllmH 2: 364 (1768). (På landet) där ni skall få se en stor del af de vackraste unga hustrur, och ni lärer finna dem i sällskap vara vestaler, men under fyra ögon af ett temperament, som surpasserar all förmodan. Tersmeden Mem. 1: 209 (c. 1790). Prestinnorna, som kallades vestaler, stodo såsom heliga personer i högt anseende. Waldenström Österl. 763 (1896). När en flicka blir virginesca ger hon upp sin kvinnlighet och blir ett slags dunkel, världslig, ekonomisk vestal. Combüchen Byron 75 (1988).
Avledn.: VESTALISK, adj. (numera bl. tillf.) som har att göra med l. kännetecknar l. påminner om vestal l. vestaler; särsk. i uttr. vestalisk jungfru, vestal (jfr jungfru 3). Om en Vestalisk Jungfru förlorade sin Jungfrudom, så wardt hon lefwande begrafwen. Bliberg Acerra 235 (1737). Vestaliskt ren och skön. Nybom SDikt. 1: 302 (1844, 1880). När i Rom den vestaliska elden händelsevis slocknade, iakttogs noga, att den icke tändes på annat sätt än genom gnidning. Kruhs UndrV 224 (1884).
Spoiler title
Spoiler content