SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2017  
VICKA vik3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(hweck- 1622. hweke- i ssg 1619 (: Hwekestiert). vick- (hw-, w-, -kk-) 1557 osv.)
Etymologi
[sv. dial. vekka, vikka, guppa, tippa, gå ostadigt; sannol. av t. dial. wicken, röra hit o. dit, intensivbildning till ett ord som motsvarar fsax. wikan, vika (se VIKA, v.2). — Jfr PIRVVICKOT, VICKE, VICKEVIRE]
I. tr. l. med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. (se slutet): få (ngt) att med små (o. ryckiga) rörelser gunga l. svänga (fram o. tillbaka l. upp o. ned l. åt sidan o. d.), vippa; särsk. med avs. på kroppsdel. (Fåglarna) wicka stierten och quittra. LPetri Dryck. B 4 b (1557). Nordanvinden vickade det höga .. sjögräset. Cederborgh OT 2: 29 (1810). I sträckställning kan hos den till åren något komne knäleden ej alls vickas från sida till sida. Haglund HållnRörOrg. 1: 129 (1924). Han höll sitt glas med båda händerna, mellan fingertopparna, och vickade det fram och tillbaka. Johnson DrömRosEld 245 (1949). Han verkade fara väl av att höra på, han blundade och vickade skorna opp och ner. Lindgren OrmVäg 18 (1982). — särsk. med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. med l. (äv. uppå), med huvudord betecknande det som försätts i rörelse. I takten han på klacken vickar. / Ett, tu, och ett, tu. Bellman (BellmS) 1: 117 (c. 1775, 1790). (Hunden) vickade litet med svansen. Nilsson ÅrsbVetA 1829, s. 21. Han vickade på den (dvs. båten) för att känna, om den låg säkert. TurÅ 1910, s. 283. Rosie vickade med sina bara tår. Gustaf-Janson Oskuld. 78 (1968).
II. intr.: (på ett oregelbundet l. ryckigt sätt) röra sig fram o. tillbaka l. åt sidan o. d. (kring ett jämviktsläge), vippa l. gunga; ibland äv. övergående i bet.: luta l. tippa. Verelius 154 (1681). Hjertat wickade af glädje i den goda mannen, som en Lamb-Rumpa. Weise 1: 215 (1769). Storsjön .. låg som en spegel, så att båten inte vickade det ringaste. Ödman VårD 2: 104 (1888). En olycklig betjänt råkade från ett vickande fat spilla sås på grefvens egen lysande vänster-epålett. Ahrenberg Männ. 2: 135 (1907). Svärdsliljornas breda blad vickade i strömdraget. Norlind Hell 1: 59 (1912). Huvudet vickade på en alltför tunn och knotig hals. Krusenstjerna Fatt. 2: 97 (1936). — jfr SMÅ-VICKA. — särsk.
a) (†) i fråga om att ss. undvikande l. gäckande manöver röra sig från sida till sida. Effter then Swenske Admiral seglade swåra wäl, inhämptade han strax Fienderne .. som hweckade för honom såsom een Räff för ett paar Hundar. Tegel G1 2: 62 (1622).
b) i förb. med adverbiell bestämning betecknande riktning o. d. Wicka och wagga aff och an, dhet är gå fram och tillbaka såsom en Wagga. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 629 (1689). (Skutan) vickade åt sidan och stjälpte. Strindberg NSvÖ 1: 91 (1906). Skaftet (på kniven) är löst, vickar hit och dit. Karlzén BlåNov. 15 (1951).
III. ss. vbalsbst. -ning, motsv. I o. II, om vickande rörelse. (Det berättas) at på en krok och ena wickning, kunna fångas 2. el. 3. giäddor när then ena nyl. fångat ena andro. Broman Glys. 3: 591 (c. 1740). ”Välkommen min bästa herr prost!” helsade värdinnan med en lätt vickning på hufvudet. Nordstjernan 1845, s. 19. En vickning med styråran och vi glida i svindlande fart mellan dödens uppspärrade käftar. Hemberg ObanStig. 235 (1896). Med små vickningar på den lätta cylindern, skred Jesper nerför trapporna. Ullman FlickÄra 125 (1909). Även vid 25–30 cm vågor kunde .. (båten) manövreras obehindrat .. utan .. någon tendens till vickning eller vridning. TT 1943, Skeppsb. s. 46.
Särsk. förb. (till I, II): VICKA FRAM10 4. (numera bl. tillf.) särsk. till II: vickande röra sig framåt; äv. refl. Heidenstam Skog. 50 (1904; refl.). Då skjutsen .. kom ned till hörnet .. sprang högra skakelarmen .. sönder, och kärran vickade fram. LD 5/4 1909, s. 2.
VICKA OMKULL10 04. (numera bl. tillf.) till följd av vickande falla l. tippa omkull; äv. tr. Weste (1807). En liten usel .. båt .. i hvilken vi måste röra oss med .. försiktighet för att den ej skulle vicka omkull. TurÅ 1896, s. 159. Vicka omkull en vas. IllSvOrdb. (1955).
VICKA TILL10 4. särsk. till II: plötsligt o. kortvarigt vicka. Thékokaren i Magisterns hand vickade till .. (o.) brände hans fingrar. Bremer FamH 46 (1831; uppl. 2000).
Ssgr (till I, II): VICK-ARM. tekn. i maskin: hävarm. UB 3: 65 (1873). Vickarmen är en vinkelhäfstång, rörlig omkring sin axel. UFlott. 3: 92 (1906).
-STJÄRT. (vick- 17341755. vicke- 16191678) (†) fågel av släktet Motacilla Lin. (som karakteriseras av lång o. vickande stjärt), ärla l. vippstjärt. Talghatt, Barkespinck och Hwekestiert. Sigfridi A 4 a (1619). Schultze Ordb. 5001 (c. 1755).
Avledn. (till II): VICKIG, adj. som vickar l. har benägenhet att vicka, ostadig. Dessa smala vickiga fartyg. Gosselman Col. 1: 193 (1830). (Hon) försökte göra det bekvämt åt sig på kanten av min vickiga amerikanska fältbädd. Vi 1948, nr 29–30, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content