VIGNE, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av fr. vigne, av lat. vinea, till vinum, vin (se VIN, sbst.2)]
(†) vinodling l. vingård. Från sin kulle skådar villan / Öfver dalens gröna vigner. Snoilsky 3: 101 (1883). Från Palestina går vägen till Olevano genom lummiga kastanjeskogar, rika vigner och majsfält i ständig omväxling. Bildt Ital. 46 (1896). SvD(A) 18/4 1931, s. 13.
SAOB
