(vigorös (-ou-) 1837 osv. vigoureus c. 1710–1741. vigoureux 1716–1769. vigueureuse, pl. 1680)
Etymologi
[av fr. vigoureux (f. -euse), till vigueur, livskraft, styrka (se VIGÖR)]
(numera bl. tillf.) om person, särsk. soldat: kraftfull l. stark; äv. om ngt sakligt, särsk. manöver i strid l. krig: som utförs l. sker med l. präglas av (våldsam) kraft l. styrka. Een general reveu .. så at Hans Kongl. Maij:tt .. kunde med hugnad see .. nestan flere vigueureuse knechtar widh krigetz enda än man såg wid des begynnelse. Spegel Dagb. 154(1680). Öfwer-skiepparen måste .. gå fienden emot och honom med ett vigoureust motstånd möta och angripa. Siöregl. 1741, 4: B 2 a. Ytterligare fem vigorösa anfall måste drabanterna uthärda på den hårt ansatta högra flygeln. Fatab. 1963, s. 18.
SAOB
