[sv. dial. vimla; jfr nor. nn. vimle, bli illamående; sannol. till den stam som äv. föreligger i sv. dial. vimrig, yr, yrande, nor. dial. vimra, bli illamående, dock möjl. utvecklat under påverkan av VIMLA, v.1 — Jfr VIMMELKANTIG]
(†) med subj. betecknande huvud l. tanke o. d., i uttr. som betecknar att ngn får (en känsla av) yrsel l. blir yr l. vimmelkantig; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: yr; äv. opers., i sådana uttr. som det vimlar för ngn l. för ngns ögon l. ngn för ögonen l. i huvudet, ngn får (en känsla av) yrsel osv. Wijn är en qwalm; ett moln vti druckne mans hwimlande Hierna. Stiernhielm Herc. 345(1658, 1668). Thet hwimlar i hufwudet. Ihre 1: 950(1769). Hjelp! .. hur det hvimlar för mina ögon! Eurén Kotzebue OkSon. 59(1794). Skynda att utsäga .. (besvärjelsen) innan det hvimlar dig för ögonen och dina betagna sinnen göra omdömet skeft och beslutet vacklande. Wallin 1Pred. 1: 317(c. 1830). Den första kyss – och jord och himlar / Försmälta i odödlig glans, / Der tanken hvimlar / Vid sferernas musik och dans. Nyberg 3: 145(1842). IllSvOrdb.(1964).
