[fsv. hvims; jfr d., nor. vims; samhörigt med o. sannol. bildat till VIMSA. — Jfr VIMSIG]
(numera bl. tillf.) ostadighet l. vimsande (hit o. dit); vimsighet. NorrlS 1–6: 358(1598). Skall min arflige dygd fruchtlös borttynas i löndom? / Skall min gyllende tid uti hwims så snöpliga spillas? Stiernhielm o. Columbus (SVS) 9(1669). Humorister med sinne för vims. GbgP 18/12 1997, s. 2.
