VIRGINITET vir1ginite4t, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. virginität, eng. virginity, fr. virginité; av lat. virginitas (gen. -tātis), till virgo (gen. virginis), jungfru, sannol. till virga, kvist, (späd) gren, spö; till den rot som äv. föreligger i VISKA, sbst. — Jfr VIRGINAL]
(numera bl. ngn gg) jungfrudom l. jungfrustånd; äv. övergående i bet.: kyskhet. Pfeiffer (1837). Kristendomen blef en ny lag, som uppfylldes genom iakttagande af virginitet, fasta, världsflykt och fattigdom. 2NF 2: 202 (1904). Först den väldigt växande uppskattningen af virginiteten under 300-talet började lyfta Jungfru Maria öfver det mänskligas gränser. 2NF 17: 943 (1912). Härtill kommer nu vidare, att Athanasius är virginitetens och eremitfromhetens store förespråkare. Nygren Kärlekst. 2: 227 (1936).
