publicerad: 2017
VIRRA vir3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(förr äv. w-)
Etymologi
[jfr sv. dial. hvirra, hastigt svänga l. vrida, vira, vara förvirrad, d. virre; sannol. till VIRRIG; jfr äv. (i bet. 1) t. wirren (se VIRRIG); i bet. 2 möjl. att betrakta ss. danism (se JHylén i SoS 1913, s. 198)]
1) tr., med avs. på person l. sinne o. d.: göra bortkommen l. virrig l. osäker; äv. med avs. på ngt abstrakt: bringa i oordning l. oreda; i sht i pass. l. ss. vbalsbst. -ing; numera bl. i särsk. förb. Stiernhielm Arch. E 3 a (1644: wirring). Jagh wäl weet vngdomens art, / Som kan förföras rätt fullsnart, / Ey weetandes Werldzens maaneer, / Som wirras dagligh meer och meer. Brasck FörlSon. A 3 a (1645). Han kände sig själf så besynnerligt nästan kväljande slö, som om han traskat fram i djupt grus, virrad och bländad af en osund luft, som tyngde, pressade och kväfde. Fitinghoff Näs. 65 (1895). Ingen som såg henne kunde tro annat än att hennes förstånd virrats. Bergman LBrenn. 45 (1928).
2) intr.: planlöst l. oroligt l. förvirrat röra sig av o. an l. fara omkring, irra (se IRRA, v.2 2); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. om öga l. tanke o. d. Liksom krypen, för en afton flygga, / muntert virra över rosigt vatten. Ossiannilsson Ork. 62 (1907). Tankarna virrade i huvudet; omöjligt att få någon reda i dem. Bergman Skuld. 91 (1948). (Hönsen) virrar som blåsande vita papper över gårdsplanen. Rosen Djur 22 (1951). (Han) Såg Alvar fånleende, med ögonen virrande av sömnighet. Sandgren Förklar. 135 (1960). Nu hade Derja hunnit förbi Vitus, som virrat hit och dit som vanligt. Spong Kråkn. 95 (1963). Vi är vana vid att skräckfilmer i dag kräver att ett dussin förvirrade tonåringar .. virrar runt i en skog med en blodtörstig blådåre i hasorna. SkånD 27/3 2015, s. B2. — särsk. i fråga om rörelse av kroppsdel o. d., i sådana uttr. som virra med l. på huvudet l. virra med ögonen. Då han kom i extas .. hade han ett sätt att skjuta hufvudet långt fram, virra med det fram och tillbaka. Kruse Funcke 71 (1885). Hm, säger han för sig själv och ler och virrar på sitt huvud. Larsson Hemmab. 307 (1916). Lövander virrade litet med sina stora ögon och stammade fram att det kunde inte hjälpas, han kunde ingenting säga. Taube MordChrist. 79 (1952). Att denna synnerligen aktiva dam ska sluta sjunga .. tror varken vi eller maken Harald på, som skrattar och virrar på huvudet där han sitter i soffhörnan. SDS 16/5 1995, s. C7.
Särsk. förb. (till 1): VIRRA BORT10 4. särsk. refl., i uttr. virra bort sig, gå vilse, förirra sig; äv. bildl.; förr äv. med avs. på ngt sakligt: avvärja l. avvända (uppmärksamheten från). Man ville endast yrka på något större moderation i uttrycken och formerna (samt virra bort hela frågan). SvD(A) 10/9 1895, s. 1. Jag vill inte riskera att virra bort mig. Expressen 16/10 1990, s. 39. Trots att jag studerat på kartan var det ligger lyckas jag virra bort mig bland jättevillorna. GbgP 12/9 2001, s. 37. —
VIRRA TILL10 4. (gm förvirring l. oreda) försvåra l. ställa till problem med (ngt), krångla l. klanta till (ngt). Huvudsaken är att man försvårar och virrar till allting. SvD(A) 16/12 1942, s. 14. En pojke virrade till det för sig. DN(A) 11/6 1959, s. 13. Jag tror du virrar till det i onödan. Olsson Sab. 110 (1985).
Ssgr (till 2): VIRR-HJÄRNA. nedsättande, om virrig person; jfr hjärna 2 o. -panna. SvD(A) 25/11 1911, s. 11. En virrhjärna som .. (G. B. Shaw) ställde mest till besvär med tillspetsade och utmanande uttalanden. Lychnos 1977–78, s. 411. Vart tog .. de experimentgalna virrhjärnorna vägen? GbgP 28/4 1983, s. 2. —
-PANNA. [jfr t. wirrkopf] (vard.) virrhjärna; jfr panna, sbst.2 d. Virrpanna, dina skor, hvar gjorde du af dem? Thomander 3: 288 (1826). Det kräver stort tålamod att vara gift med en som är något av en virrpanna. Expressen 2/9 1990, s. 10.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content