[jfr d. visse (ä. d. vys(se), hvis(se)); jfr äv. HYSSJ; av ljudsymboliskt ursprung. — Jfr VYSSA, v.,VYSSANLULL]
(ålderdomligt) ss. interj., (återgivande ljud som används) för att få ngn (vanl. ett barn) att somna l. komma till ro; numera nästan bl. i vaggvisor o. d. (jfr VYSSANLULL); äv. ss. sbst., om ordet l. ljudet; förr äv. om sövande sus o. d. från naturen. Franzén Skald. 1: 105(1824). Ej mer i skogen hördes fogelsången, / Blott här och der i löfven vindens vyss. CFDahlgren 2: 89(1839). Genljud af en ljuflig vaggsångs vyss. Atterbom Lyr. 3: 223(c. 1842). Vysch, vysch, vysch, vysch! Lägg dig igen, mitt söta barn! Ridderstad SDikt. 3: 441(1862). Vyss, vyss, liten vän! / Hvila ljuft på ditt öra! Melin Dikt. 2: 73(1904). Mamma är där. Ligger intill henne och viskar i hennes öra .. Vyss lull, lilla palt, leka får du sedan. HbgD 23/7 2016, s. A18.
SAOB
