[sv. dial. vångel; motsv. nor. dial. vangel; vbalsbst. till VÅNGLA]
(†) vinglande l. ostadighet; äv.: schackrande l. skojeri. Ullenius Ro § 64(1730). Ett hufvudlöst, lättsinnigt vångel med penninge-transactioner på procentare-manér. Stenhammar Riksd. 2: 216(1841). Den temporiserings- och basculepolitik – eller på ren svenska det hångel och vångel – som i Norge lär anses för höjden af statskonst och politisk finess. GbgAB 17/7 1894, s. 2.Lyttkens o. Wulff Ordsk. 429(1917).
SAOB
