VÄJA, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[motsv. nor. nn. veie; jfr fvn. veig, stark dryck, styrka; möjl. till den stam som äv. föreligger i nor. nn. viga, mäkta, orka, samhörigt med VIG, sbst. o. adj.; i belagd anv. möjl. elliptiskt för TJÄR-VÄJA]
(†) = TJÄR-VÄJA. Det har man ock märkt, at wäjan, efter mager wed, fäster färgen mindre, än wäjan efter fet. Funck AnmBergwHartz. 38 (1748). Wäjan som (vid tjärbränning) stadnar i botnen på Tunnan eller Karet, är den bästa til anstrykning på Bräd- och Spån-Tak med röd Färg blandat. Brauner Bosk. 137 (1756). — jfr TJÄR-VÄJA.
SAOB
