SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2017  
VIG, n.
Ordformer
(äv. w-, -ij-, -gh)
Etymologi
[fsv. vigh, vik; jfr fd. wigh, fvn., nyisl. víg, mlt. wīch, mnl. wijch, ffris. wīch, fht., feng. wīg; till runsv. vega, fsv. vägha, strida, dräpa (se VIG, adj.). — Jfr ENVIG]
(†) i fråga om fornnordiska förh.: kamp l. strid; särsk. i uttr. skifta vig, kämpa l. strida l. slåss (jfr SKIFTA, v.1 8 b); äv. (särsk. ss. förled i ssgn VIG-VALL): dråp. En part lät .. miszhaga sigh / För Sturens Barn at skiffta Wijgh. Olofsson Christiern 73 (1644). Hög hon sitter på hvita hästen, / segerdisen i brynja blå, / kallar härsar till vargafesten, / korar vallen, där vig skall stå. Vinterg. 1894, s. 112. — jfr FLOCK-, FRÄND-VIG.
Ssgr (†): VIG-ARV. [fsv. vigharf] (plikt l. rätt till) blodshämnd; äv. om (övertagande av) fiendskap l. tvist o. d. från tidigare generation; ibland övergående i bet.: släktfejd o. d.; jfr fränd-vig. Liksom Barnen ärfde Fädernes wapn, så ärfde de ock deras trätor .. hvilket kallades Wigarf. Dalin Hist. 1: 210 (1747). Striden och vigarfvet mellan Adelsö och Björkö hade icke afstannat. Strindberg NSvÖ 1: 70 (1906). Skyldigheten att utkräva hämnd för ett dråp eller mord betraktades som en oeftergivlig plikt, som gick i arv bland ättens manliga medlemmar (s. k. vigarv). Karsten NatF 159 (1928).
-SKÅRD. [fsv. vighskardh; jfr d. vigskaar, fvn. vígskarð] särsk. om (för beskjutning avsedd) öppning i mur l. förskansning o. d., skottglugg. Rördromar och Vffuar skola boo på theras torn, och skola siunga j wijgskården, och korpar på bielkomen. Sef. 2: 14 (Bib. 1541). Hildebrand Medeltid. 2: 818 (1898).
-VALL. [fsv. vighvalder; jfr fvn. vígvöllr] om plats för dråp; äv. om plats för strid l. kamp, slagfält. TbLödöse 538 (1619). Jagh hafwer tilhopa bracht en sådan mächtigh krigzhäär .. och ther til medh uthwald en sådan wijdh, slätt och beqwemligh platz til wighwald. ALaurentii Ciegler 73 (1620). Slägt och förvandter .. begärde lejd för dråparen till tinget, hvarefter Påvel sjelf inför sittande rätt bekände, att han å vigvalle var, dess viljandes, och hade ihelslagit Sone Öde. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 390 (1868).
Spoiler title
Spoiler content