[sv. dial. ynkerygg; sannol. bildat till stammen i YNKLIGo. RYGG]
ss. nedsättande benämning på l. tillmäle till person som är l. anses vara svag l. feg l. rädd l. hållningslös l. oduglig: vekling l. mes l. stackare; jfr RYGG 4. Hvad jag hatar grufligt sådana ynkryggar, som hålla sig för goda att vara svenskar. Berzelius Res. 36(1812). Der stod den lille ynkryggen, skälfvande, och höll upp byxorna med begge händerna. Adelsköld Dagsv. 1: 65(1899). Du, ynkrygg, som ger dig på fruntimmer, vågar du sätta knifven i en karl, du! Nordström Herr. 296(1910). Det visar att det är en riktig ynkrygg, som inte vill leva lagenligt eller ta följderna av sina utsvävningar. KvällsP 25/6 2012, s. 5.
Avledn.: YNKRYGGAD, adj. om person: (som anses vara en) ynkrygg; äv. oeg., om sak. ST 16/7 1908, s. 2. Smålands Folkblad, en av de konservativaste och mest ynkryggade av alla stackare till högsoc. tidningar. FolkDP 4/7 1918, s. 5. Man får .. inte vara en ynkryggad fjäsker i alla lägen utan säga ifrån och protestera om man tycker att något känns galet. Metro(Sthm) 23/12 2013, s. 34.
SAOB
