1) (numera mindre br.) ss. uppmaning l. utrop varigm man söker dämpa l. nedtysta mer l. mindre starkt ljud som i en viss situation uppfattas ss. farligt l. olämpligt l. obehagligt: hysch, sch. Ysch barn! hör det klingar. Bellman (BellmS) 17: 53(c. 1775). Ysch, väste hon ut i mörkret. Hörde du inte? GbgMP 1949, nr 19, s. 6.
2) (vard.) ss. uttryck för ogillande l. motvilja l. avsky l. missnöje o. d.: fy, tvi, usch; särsk. i förb. med då. Ysch då! … det är visst dödgräfvaren. Blanche DödFadd. 19(1850). Ysch, han otäcka kar där! Engström 1Bok 136(1905). Han smakade och grinade illa. ”Ysch!” sa han. Thunberg FrämHus 212(1930). Ysch, jag är arg på mej själv att jag bar mej så dumt åt. AB 4/2 1992, s. 9.
SAOB
