ZEUGMA sev4gma, äv. se͡u4gma, äv. ts- (sä͜ɯ4gma l. –ö͜ɯ4 l. -ev4 LoW(1911)), n.; best. -t; pl. =.
Ordformer
(förr äv. zevg-)
Etymologi
[jfr t., eng., fr. zeugma; ytterst av gr. ζεύγμα, till ζευγνύναι, förena, sammanoka, till ζυγόν, ok (se OK, sbst.). — Jfr DISJUNGERA, DISJUNKTIV]
(i fackspr.) stilistisk figur som innebär att två tankeled i en sats l. fras samordnas (på ett oväntat l. felaktigt sätt) med ett ord som inte passar båda l. som syftar på (delvis) olika betydelser i de olika leden. Zeugma, eller föreningen af ett verb med 2:ne nominer (subjekter eller objekter), af hvilka egentligen endast det ena kan konstrueras med verbet, förekommer ej sällan. Pettersson HebrGr. 461(1829). Ofta eftersträvar man en komisk verkan med hjälp av det som stilistiken kallar zeugma. Björck RomFormv. 288(1953). Hon krossade hans hjärta och en klyfta vitlök. Se där ett zeugma. SvD 14/1 1989, s. 14.
SAOB
