Å, prep. o. adv.2 ssgr (forts.; jfr anm. sp. 12):
(II 3) Å-ROP. [vbalsbst. till -ropa] (†) anrop l. åkallan; äv.: vanrykte (se van-rykte, sbst.2 2), särsk. i uttr. dels komma ngn (ut)i årop, försätta ngn i vanrykte (jfr komma, v. III 2 a), dels komma ut årop, sprida ut falskt l. illvilligt rykte (jfr komma ut III 3). Han schodhade j theres ödmyuka bön oc han forsmadde ey theris aa rop. Tideb. 46 (c. 1525). Sachffellthis Gierth v(an) Kamppen för mundzslagh, och åropp, han kom vth på sin drenngh. TbLödöse 357 (1595). Hade hon sådant snack vthfört för en quinna Elin Lasses j Tiämåla .. så at thär kom stort årop af. Rääf Ydre 3: 156 (cit. fr. 1609). Efter han i så måtto hade kommet en god mans hustru j åroop och stora widlyftigheet. GullbgDomb. 27/8 1624. —
(II 3) -ROPA, -ning. (†) ropa på (ngn l. ngt (särsk. hjälp)); äv. dels: kalla på l. efterfråga, dels: åberopa (se d. o. 3); äv.: (med hög röst) tillkännage upptagande av (tingsärende o. d.) till behandling; jfr på-ropa 1, 2. At alle the ther thyna hielp aaropa. Tideb. 67 (c. 1525). J stellet för H:r Silfwerschölds memorial som åropas, är et annat bref kommit. VDAkt. 1730, nr 233. Herr Doctorens och Biskopens samwete, som alltid åropas, wil jag icke döm(m)a. KalmDP 1760, s. 27. Samma dag åropades (vid tinget) Prästwals saken i Siösåhs. VDAkt. 1770, nr 308.
SAOB
