ÄNSA, v.; utom i inf. anträffat bl. i ipf. -ade.
Etymologi
[sv. dial. änsa; motsv. d. ænse, fvn. enza (nor. ense); i-omljudd sidoform till ANSA, v.]
(†) bry sig om (ngn l. ngt); i sht i negerad sats; jfr ANSA, v. 4. När Sigismundus begerte, att Konung Henricus inthet skulle gifva Carolo konglig titulum .. änsede han thet inthet, uthan titulerade honom börlig. RP 8: 334 (1640). Isacus, som broderen war, wille icke dedh ringaste änsa sal. Anders. ConsAcAboP 2: 116 (1658). — jfr O-ÄNSAT.
SAOB
