SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
O- ssgr (forts.):
OÄNDRAD, p. adj. icke ändrad, oförändrad. Stiernman Com. 4: 223 (1680). TT 1899, Byggn. s. 21.
OÄNLIG. [jfr t. unähnlich] (†) olik. Wexionius Vitt. 324 (1683).
OÄNSAT, adv. [till änsa, bry sig om] (†) oavsett. Bureus NordlLej. 64 (1644).
OÄNT, se oändad.
OÄRA, r. l. f. [fsv. oära; jfr ä. d. uære, isl. úǽra, ävensom mlt. unēre, t. unehre] (†)
1) vanära; vanheder, skam; äv. konkretare, om handling l. beteende som bringar vanära, vanhederligt beteende. SvTr. 4: 30 (1522). Så är thet ock icke annat än skam och oähra, förfölia och smäleka .. (sin fiende) sedan han dödh är. LPetri Kr. 44 (1559). Med ewigh skam och oärha. Gustaf II Adolf 41 (c. 1620). Ähran och oähran dragas. Grubb 900 (1665). SvBL 1: 90 (1858).
2) [eg. specialfall av 1] om vanheder på grund av osedlig handling o. d., ”skam”; äv. konkretare, om osedlig handling, osedlighet, otukt. 2SthmTb. 3: 17 (1553). Bleff hun till frågiath för retthe, om hun wett nokionn oära medh Marith Anderssa dot[ter], j så måtho ath Jachiop skulle haffua belegrath henne. SkrGbgJub. 6: 229 (1590). Han sågh ingen oähra eller oehrligheet medh Erick Person och Sara. VRP 1647, s. 204. SvFolks. 60 (1844). särsk.
a) i uttr. (göra ngt) på någon oära, i otuktigt syfte. Att greffve Johan schall icke haffve instigit in i tin systers cammer på någen oehre. G1R 29: 464 (1560).
b) [jfr uttr. bjuda ngn ära, bevisa ngn ära] i uttr. bjuda ngn oäran, locka ngn till otukt. Prästens Piger hade sagtt .. dett Prästen hafuer vthj Quarn huuss altidh buditt till att biuda dem Oähran. ÅngermDomb. 13/4 1644, fol. 16. jfr: (Han skulle ha) præsenterat Bråkenss hustru oähra. VDAkt. 1661, nr 349.
OÄRA, v. (†) vanära, vanhedra. G1R 6: 343 (1529). Hoo wil halla honom widh äro then sitt embete sielff oärar? Syr. 10: 29 (öv. 1536). Schenberg (1739).
OÄRAD, p. adj. (†) icke ärad l. hedrad. Cellarius 88 (1699). Palmblad Aisch. 204 (1842).
OÄRBAR. (†) icke ärbar, ohövisk. Cellarius 173 (1699). Ingen oärbar utlåtelse, som behöfver ursäktas. Wallenberg (SVS) 1: 302 (1771). Murberg FörslSAOB (1791).
OÄRING. (o- 1554 (: oåringz åhr), 1601 osv. u- (dialektfärgat) 1796 (: uäringsgräs)1903 (: uäringsgräs). Anm. Formen oåringz åhr torde bero på anslutning till oår) [sv. dial. uäring, missväxt] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) missväxt; jfr o- 2. KyrkohÅ 1920—21, s. 273 (1601). När oähring bliffuer i itt Land, får man kiöpa Spannemål på andra orter. Baazius Upp. H 3 b (1629). FoF 1940, s. 12.
Ssgr (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): oärings-fågel(n). [härfågeln ansågs båda hungersnöd] härfågel. Leijonflycht (1827). Landsm. XI. 6: 33 (1896; fr. Halland).
-gräs. [trol. med syftning på gräsens ymniga förekomst i åkrar som härjats av missväxt] 1) gräset Lolium temulentum Lin., dårrepe. Osbeck Lah. 29 (1796). Bolin Åkerogräs 77 (1903; fr. Smål.). 2) gräset Bromus secalinus Lin., råglosta. Bolin Åkerogräs 78 (1903; fr. Smål.).
-år. (oåringz) (†) missväxtår. G1R 24: 252 (1554).
OÄRLIG, adj.; adv. -a (†, G1R 2: 164 (1525), Schenberg (1739)), -en (mindre br., G1R 26: 399 (1556), Östergren (1934)), -t (Lind (1738) osv.). (o- 1525 osv. u- 15481556. -ligit, n. sg. 15281760) [fsv. oärliker; jfr d. uærlig, ävensom mlt. unērlik, t. unehrlich]
1) (†) ärelös; som saknar medborgerligt förtroende; äv. allmännare: illa beryktad, vanryktad, ökänd; äv. om handling o. d.: ärelös; ärerörig; vanhedrande. Man (kan) icke snarligen förglöme .., huru .. erchiebiskop Göstaf samfälligen medh andre oährlige lydebiskoper, biskop Hans i Linkiöping, biskop Otte utti Vesterås medh flere oährlige tyranner (dömde oskyldiga män och kvinnor som kättare). G1R 24: 386 (1554). Itt ährerörigt och oährligit skältzord. RARP 9: 246 (1664). (Den som) håller Hoore-Huus och Koplerij, en sådan skal för oährligh förklarat, och vhr Staden .. kiörd warda. Siöart. 1685, art. 254. (Vi förklara) thet skal ingen Skarprättare i anseende til sitt Embete hållas för oärlig. Schmedeman Just. 1533 (1699). Genom så kallad oärlig begrafning. Biberg 3: 374 (c. 1823); jfr neslig c β. Carlstedt Her. 1: 166 (1832).
2) (numera bl. arkaiserande, om ä. förh.) som icke handlar efter hederns l. lagens bud, ohederlig; äv. om handling l. sak: som icke överensstämmer med hederns osv. bud, olaglig, olovlig, otillbörlig; äv.: skamlig, neslig; särsk. i fråga om förhållandet mellan könen: icke ärbar, okysk.
a) om person. The som förgäta laghen, äro oährlighe, och the som bodhorden öffuerträda, äro swiklighe. LPetri Sir. 10: 19 (1561). Hvilken Pastor, som .. tillåter hvarjom och enom sig pryda utan åtskillnad emellan ärliga och oärliga (dvs. mellan ärbara brudar och sådana som äro havande), han plickte Tre Daler Silfvermynt. Wallquist EcclSaml. 5—8: 364 (1679).
b) om handling l. sak. G1R 2: 161 (1525). Medh .. (de överfallnas) fattige hustruer handlede .. (Dackes män) och ganske skändeligen och oärligen. Därs. 27: 64 (1557). Begÿntes och i denna dagh eblant folcket sådanth ordesäth: klippingenn som igåår bleff oærligh, hann ær i dagh bleffuenn erligh igenn. 3SthmTb. 1: 54 (1592). Hwad dantsar wid kommer, så äre dhe endels låflige och ährlige, endels olåflige och oährlige. Fernander Theatr. 331 (1695). (Man) har .. känt en sådan fasa för dödandet af hästar äfvensom förtärandet af hästkött, att detta länge hos allmogen varit betraktadt som ”oärligt”. AntT XVIII. 3: 34 (1909). särsk. (†) övergående i bet.: lömsk. G1R 22: 166 (1551). Effther samme dödzslagh såå oärligen skeddhe, och synnerligen aff then, som medh i wacht war ..; dherföre wardt för:ne Anders Jörensson dömdh till fyre sthegell. HH 13: 167 (1564).
3) (†) ovärdig; föraktlig. Vthi vppenbare och gemene Hoorkroger, och andre slijke oährlige Rum. Schroderus Os. 1: 602 (1635). Messie fiender ärnade Honom en neslig graf på et oärligit ställe ibland ogärningsmän. Bælter JesuH 6: 641 (1760).
4) [eg. specialfall av 2] oredlig l. bedräglig i ekonomiska förhållanden, tjuvaktig. Tjänsteflickan var oärlig och fick sluta sin tjänst. Man misstänkte nog oärlig åtkomst av åtskilligt i hans bohag. Vissa saker hade hon skaffat sig på oärligt sätt. Oärlig fogde, uppbördsman. Murberg FörslSAOB (1791). Oärlig i handel och vandel. Sundén (1888). Största delen af denna min skatt är samlad på oärligt vis. Laurén Stenvall Lea 51 (1916).
5) som icke är vad han l. det osv. ger sig ut för att vara, icke sådan som man har skäl att vänta sig; icke uppriktig; icke renhårig; sviklig. Derför att vi ogerna se (den parlamentariske kämpen) framtaga de oärliga vapnen, torde vi icke (osv.). Forssell Stud. 1: 27 (1866, 1875). En oärlig fromhet. Att frukta Gud om söndagarna och lefva världsligt om hvardagarna. Beskow Pred. 584 (1901). Aldrig .. (skall) min tunga bära fram oärligt tal. Job 27: 4 (Bib. 1917). Han misstänkte oärligt spel däri, att han inga svar fick. Hallström Händ. 36 (1927). särsk. i spel o. sport: otillåten enligt reglerna. Oärliga bollar (i baseball). Balck Idr. 1: 185 (1886). Oärligt bruk av armbågen (vid boxning). Holmberg Boxas 84 (1921).
Avledn.: oärlighet, r. l. f. [y. fsv. oärlikhet (PMSkr. 664)]
1) (†) till 1: ärelöshet; äv.: vanrykte, vanära. Helsingius (1587). Lindfors (1824).
2) (†) till 2: bristande heder; särsk. om förhållandet mellan könen: bristande ärbarhet, okyskhet; äv. konkretare, om ngt icke ärbart; stundom: skamlighet. G1R 29: 710 (1560). Han sågh ingen oähra eller oehrligheet medh Erick Person och Sara. VRP 1647, s. 204. Dahlstierna (SVS) 331 (c. 1696). Möller (1745).
3) till 4, om oredlighet l. bedräglighet i ekonomiska förhållanden, tjuvaktighet; äv. konkretare, om oärlig handling, stöld, bedrägeri. Detta folk (beskylles) för små oärligheter, vid det arbete de göra till andras tjenst. BtVLand 1: 54 (1761). Förmana tjänarna .. att icke begå någon oärlighet. Tit. 2: 10 (Bib. 1917).
4) till 5: osannfärdighet; ouppriktighet; lögnaktighet. Ni citerar denna Princip (om värde) så, at man ser at en publik oärlighet är för er bara lek. Thorild (SVS) 3: 135 (1792). Intellektuell oärlighet. Stolpe DödVäntr. 212 (1930).
OÄRVBAR3~02. som icke kan ärvas. Oärfbar egendom. Jungberg (1873).
OÄTA, f. [jfr nor. dial. uåta, f., isl. úátan, f., úæti, n.] (†) koll., om oätbara saker. Thermed kom thet omsijder så fierran medh Hadingh och hans folk, .. at the af rättom hunger måtte gå till allehanda oäto. LPetri Kr. 17 (1559).
OÄTBAR3~02 l. ~20. som icke kan ätas, icke ätbar, omöjlig att äta. (Bladh o.) Hornstedt 86 (1783). För mycket saltad, sockrad och kryddad mat blir för mången oätbar. Langlet Husm. 89 (1883).
Avledn.: oätbarhet, r. l. f. Murberg FörslSAOB (1791).
OÄTEN, p. adj. [fsv. oätin, sv. dial. oäten]
1) icke äten, icke uppäten. VetAH 1778, s. 265. (De) lämnade rätt stora stycken oätna kvar på tallriken. Wieselgren Paris Banz. 152 (1926). särsk. (†) bildl.: oantastad, lämnad i fred. PErici Musæus 4: 47 a (1582). Fastän synden, döden och helvetet ställa sig förfärliga, så måste de dock väl lämna .. (den troende) oäten. Borg Luther 2: 198 (1753). Murberg FörslSAOB (1791).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera bl. i Finl., vard.) som icke har ätit, fastande; särsk. i predikativ anv.: utan att ha ätit. RelCur. 190 (1682). Det blef den svages lott att jagas på backen och der intaga sin frukost eller oäten begifva sig å färde. Castrén Res. 1: 152 (1852). ”Du ska inte gå ut oäten”. Bergroth FinlSv. 205 (1917).
OÄTLIG. (-elig 16201803. -lig 1791 osv. -ligit, n. sg. 1620) oätbar; äv.: olämplig l. föga lämplig till föda. När folcket begynte förtära mycket oäteligit, agner och mäsk, bark och knopp. Phrygius Föret. 32 (1620). Eulanet gör ullen fullständigt oätlig för malen. HantvB I. 8. 1: 119 (1939).
Avledn.: oätlighet, r. l. f. Murberg FörslSAOB (1791).
Spoiler title
Spoiler content