[fsv. aptan, sv. dial. åta; motsv. fvn. aptan (nor. nn. attan, nyisl. aftan), got. aftana, bakifrån; bildat till stammen i EFTER, prep., adv. o. konj., medelst den avledn.-ändelse som äv. föreligger i bl. a. VADAN]
(†) bak(till) l. sist; särsk. i fråga om ljudföljd. Enfalt V äreth allena när thet står åtan i stavelsen .. näst efter någhon siälfliudhing. Bureus Runaräfst 83(1602). JBureus hos Lindroth Bureus 125(1644).
Ssg (†): ÅTAN-FÖRE, prep. o. adv. efter (ngt) l. baktill. Helsingius Nn 5 b(1587). Åtanföre i ordomen fins bådhe ch och gh. Bureus Runaräfst 115(1602). R war fordom mÿkith brukat för är, hälst när han står eensam åtanföre någon medhljudhing. Bureus Runaräfst 176(1602).
SAOB
