[fsv. öþmiukt; jfr fvn., nyisl. auðmýkt (nor. nn. audmykt); till ÖDMJUK; formen ödmiuke sannol. felskrivning, liksom formen ödmiu(c)k, som emellertid, i sht i beläggen från 1700-talet, äv. skulle kunna avse (l. vara förkortning för) ödmjukhet]
(†) ödmjukhet; ngn gg äv. övergående i bet.: saktmod l. överseende. G1R 2: 33(1525). Warer alle inbyrdes hwar annan vnderdånighe, och håller idher hårdt widh ödhmiuktena. 1Petr. 5: 5(Bib. 1541). Doch är werlden sådana, Theste större ödmiukt och tienst Gudh henne bewijsar, theste hogmodigare hon warder emoot honom. LPetri DialNattw. F 7 a(1562). The böner, medh hwilka man åkallar Gudh om lijffznödhtorfft, wijsheet, ödmiukt och andra sådana godha gåfwor. Palma HimApot. A 1 b(1610). Altfördenskull böönfaller jagh j diupesta ödmiukt undherdånig bidiandhes (osv.). VDAkt. 1693, nr 335. Äfwen som jag i all ödmiuk nödgas anhålla om utdrag af Max. Venerandi Consistorii Handlingar. VDAkt. 1784, nr 211.
SAOB
