publicerad: 2023
ÖDMJUK ø3d~mju2k, adj. -are (BraheBrevväxl. II. 1: 69 (1654) osv.) ((†) superl. -est BraheBrevväxl. II. 1: 34 (1646), 3Saml. 6: 100 (1809), -st Lucidor (SVS) 65 (1671; uppl. 1997), HT 1919, s. 31 (1789)). adv. -T.
Ordformer
(emjuk 1835–1857 (: Emjukatjenare). odmige, best. 1538. odmiuk (-dh-) 1570–1811 (: odmiukhet). odmyke, best. 1545. ydmiuckeligen, avledn. 1598. ydmiuk 1596–1681 (: Ydmiukheet). ydmyk- i avledn. 1589 (: ydmykieligie)–1590 (: ydmykieligiste). ödemiukeligen, avledn. 1670. ödmig 1538–1559 (: ödmigeliga). ödmiuch 1521–1589 (: ödmiucheligen). ödmiwgliga, avledn. 1552. ödmjuck (-dh-, -iu-) 1549 (: ödmjuckligen)–1700 (: ödmiuckheet). ödmjuk (-dh-, -iu-, -iw-, -yu-, -uu-, -c) 1521 (: ödmiucligha) osv. ödmjukerligen, avledn. 1838. ödmukheet, avledn. 1579. ödmyck (-dh-, -ch) 1600–1603. ödmygeligen, avledn. 1541. ödmyk (-dh-) 1528–1569 (: ödhmykelig:te). ögmiukhet, avledn. 1733. ögmykeligiste, avledn. 1558. ömiuk (-w-, -ch) 1523–1650 (: ömiwkeligen))
Etymologi
[fsv. öþmiuker; motsv. fd. øthmjuk (d. ydmyg, nor. bm. ydmyk), fvn. auðmjúkr (nor. nn. audmjuk, nyisl. auðmjúkur, fär. eyðmjúkur); ssg till MJUK med en förled med bet.: lätt, som äv. föreligger i ÖDSLITEN, ÖKÄND o. ett flertal fvn. ssgr med auð-, motsv. fsax. ōði, fht. ōdi, feng. īeðe, ēaðe, ss. adv. äv. mnl. ode, av omstritt ursprung. — Jfr FÖRÖDMJUKA, ÖDMEDIG, ÖDMJUKA, ÖDMJUKT]
om person: som villigt (o. självförringande) medger sin egen otillräcklighet l. ofullkomliga l. begränsade förmåga o. (därmed) sin skyldighet att underordna sig l. sitt behov att ta rättelse l. lärdom l. intryck (av ngn l. ngt); underdånig l. undergiven l. vördnadsfull; anspråkslös l. blygsam; äv. dels om väsen l. sinne o. d., dels om ngt annat sakligt (se a α, b, c); särsk. i förb. med bestämning inledd dels av prep. (e)mot, vars styrda led anger den l. det som man underordnar sig osv. (förr äv. angivet med obj.), dels av prep. inför, vars styrda led anger den l. det som man tar rättelse osv. av; äv. substantiverat; jfr DEMÖD, adj., DEMÖDIG 1, ÖDMEDIG. Hon är mån om att vara ödmjuk som chef. Ett ödmjukare sinne än ditt kan man nog knappast föreställa sig. Han var ödmjukt inställd till allt och alla. Var nu inte alltid så ödmjuk och undfallande! Gudh står emoot the höghferdugha, men the ödhmiuka geffuer han nådh. 1Petr. 5: 5 (NT 1526). Beren förhölt sigh alt emoet honom alt liuffligh och ödmiuck. Svart G1 87 (1561). Huar före han, så länge han lefwede, skule wara min h[är] f[ar] ödmjuk och taksam. Horn Beskr. 82 (c. 1657). Een ödmiuk Munck blir een högfärdig Abbot. Celsius Ordspr. 12: 774 (1714). Gå då ödmjukt til Flaskan, inbördes gutår! Bellman (BellmS) 1: 12 (c. 1768, 1790). Ödmjuk och naturlig var han så att man blef alldeles rörd och kände sig som en bättre menniska på kuppen. Eugen BrevBer. 189 (1896). Att vara ödmjuk inför de perspektiv man själv använder sig av är en insikt av stort värde för historikern. Lychnos 1996, s. 374. — jfr DJUP-, HYCKEL-, SON-, TJÄNST-, TRO-, UNDERDÅN-ÖDMJUK o. BLYG-ÖDMJUKT. — särsk.
a) (numera bl. arkaiserande l. skämts., utom i β bl. ngn gg) i fråga om (formelartad) hövlighetsbetygelse (uttryckande underdånighet l. vördnad); särsk. dels med sbst. tjänare ss. huvudord (särsk. i uttr. ödmjuka tjänare, med underförstående av att det är den talande som är det i förhållande till den tilltalade), dels i uttr. allra ödmjukast (äv. sammanskrivet) (se ALLRA i), dels i det adverbiella uttr. på det ödmjukaste, ödmjukast (jfr β). Wij hwar och enn vdhi sanndhehett såsom vndh:rdånig:te odhmiuke och hörsamme tienere. SvFlH 1: 510 (1570). Ers G:ge N:des och högwälb:ne Excell:ces Troplichtigste och Ödmiukeste Michel Olsson Wexionius. BraheBrevväxl. II. 1: 34 (1646). E. H. Excellens tackar iagh på dät ödmiukesta. Schück VittA 3: 384 (i handl. fr. 1685). Ödmiuka tienare, min Herre. Boding Molière Mick. 27 (1741). Om min kompliment för kommerserådet och samtliga inom familjen anhålles af min goda fru Wijks ödmjuka vän och tjänarinna A. M. G. T-r. Wrangel Blåögda 151 (i handl. fr. 1843). — särsk.
α) i överförd anv.; särsk. (o. ofta) om (led i) framställan o. d. Ödmiucha Helsan nw oc altid försenth med warom herre Ihesu Christo. G1R 1: 31 (1521). Högburne Furste och aller Nådigste Herre Eders Fursteligh Nåd vår ödmiuke vnderdånige och troplictige tienst .. altidh tilförenne. Rääf Ydre 1: 360 (1856). Allas vår hjärtliga anhållan är att Bror Runeberg och professorskan, om möjligt, ville antaga vår ödmjuka bjudning och glädja Pacius med sin närvaro. ZTopelius i Konstnärsbrev 1: 54 (1859).
β) ss. adv., i sht i superl. (förr äv. i best. form (möjl. snarast predikativ anv. av adj.)); numera i sht i förb. med verbet tacka. Ödmiukast osz ansökiandes, at .. Wij .. wille .. desze theras angelägenheter secundera. Schmedeman Just. 298 (1654). Jag beder ödmiukast, at Ridderhuus-Fiscalen må taga i denna saken. 2RARP 6: 21 (1731). För Maxim: Venerand: Condistorii höggunstiga åtancka .. tackar iag aller ödmiukaste. VDAkt. 1749, nr 607. Tackar ödmjukast. Trenter KallHand. 31 (1957).
b) i överförd anv. (jfr a α), om ngt sakligt som vittnar om ödmjukhet. Ja, better wore att wåge sielff liffet, godz och blodh! Alle idher Ma:ttz fiender till att öffueruinne, Och wnder en ödhmiuck lÿdne till att tuinge. Holof. 4 (c. 1580). Wij .. giorde så ett ödhmycht knäfall för H. F. N. HB 2: 347 (1600). Min ödmiuka Wänlighet, Tålamod och Flijt blidkade omsider den grymma Butis. Ehrenadler Tel. 57 (1723). Der uppe i tamburen .. tar han af sig hatten, slätar till håret med handen och tar på sig en ödmjuk min. Virén Skizz. 127 (1890). När Darwin ber om upplysningar, preparat, boklån eller annan hjälp, vilket han gör i vart och vartannat brev, kombineras det med ödmjuka ursäkter. Ottosson Darwin 116 (2016).
c) (numera bl. ngn gg) om sak: anspråkslös (se d. o. 2) l. blygsam (se d. o. 4). Äfven han af lika ödmjukt ursprung. Beckman Påfv. 27 (1880). Köpa sig mat och sofställe på de ödmjukaste små torpen. Hallström VilsnF 50 (1894).
Ssgr (numera bl. ngn gg, arkaiserande l. skämts.): A: ÖDMJUK-FLITIG. (†) ödmjukt enträgen l. vördsam; jfr flitig 1 b. Sänder fördenskuld min ödmiukflijttiga böön och begäran till E:rs Högw:heet och E:rs Ehrenwÿrd:heet. VDAkt. 1658, nr 149. VDAkt. 1661, nr 379. —
-FULL. (ödmjuk- c. 1700 osv. ödmjuks- 1852 osv.) full (se full, adj. 2 a) av ödmjukhet. (De) taalte honom till mä ödmiuk-fulle ohl. Dahlstierna (SVS) 150 (c. 1700). —
-HÖRSAM. (†) ödmjukt vördsam; jfr hörsam b o. -vördsam. Ödmiuk-hörsam .. önskan. SthmStadsord. 1: Tillägn. (1731). Högwördige Herr Doctorens och Biskopens samt Wenerandi Consistorii ödmiuk-horsamste och aldraödmiukaste tienare. VDAkt. 1760, nr 156.
Avledn. (†): ödmjukhörsamhet, r. l. f. Inneliggiande paperslappar fördristar jag mig ock i ödmiuk-hörsamhet öfwersända. BrBenzelius 28/1 1719. —
-SKYLDIG. om sak: som ger uttryck för l. vittnar om vederbörlig ödmjukhet (jfr skyldig, adj.1 1 b α); förr äv. om person: ödmjukt pliktenligt trogen l. underdånig (jfr skyldig, adj.1 1 b β). E:rs Ährew:heetz Ödmiukskyldige Tiänare, så länge iagh lefwer. VDAkt. 1653, nr 207. För de mig benäget skänckte piecer m.m. aflägges härmedelst min ödmjuk-skyldigaste tacksägelse. VLBibl. Brev 17/11 1817. —
-VÖRDSAM. ödmjukt vördsam; jfr -hörsam. Till ödmiuk-wördsam efft(e)rlefnad af Eders Faderliga Högwördigheetz höggunstiga befallning. VDAkt. 1725, nr 296. —
-VÖRDSAMLIGEN, adv. [jfr -vördsam] (†) ödmjukt vördsamt. Hwilcket här med .. till Högwördige Hr: Biskopens samt Ven: Consistorii Gunstiga Ompröfwande ödmiukwördsambligen hemstelles. VDR 1706, Verif. 717. VDAkt. 1760, nr 243.
B: ÖDMJUKS-FULL, se A.
Avledn.: ÖDMJUKHET, r. l. f. [fsv. ödhmiukhet] egenskapen l. förhållandet att vara ödmjuk; ngn gg äv. personifierat; i sht förr äv. konkretare, om enskild (särsk. enbart formell) manifestation av sådan egenskap; jfr ödmjukt. Warer alle inbyrdes hwar annan vnderdånoghe, och bewiser ther medh idhor ödhmiukheet. 1Petr. 5: 5 (NT 1526). Så märcker ödmiukhet the minsta dygdetrådar / Hos andra; på sig sielf hon ingen skönhet ser. Kolmodin QvSp. 1: 407 (1732). Inga ödmjukheter, men Respekt i hög bemärkelse, och med glädje uttryckt och erkänd af Leopold. Leopold (SVS) II. 4: 142 (1809). Det gamla Greklands filosofer ansåg sig själva som jordens salt. Ödmjukheten var inte deras starka sida. Siwertz Pagod. 258 (1954). Dessutom gav läsning ödmjukhet, för ju mer man läste desto mer förstod man att man inte visste. Burton GutenbNova 36 (2016). jfr son-ödmjukhet. särsk. i uttr. i, äv. med, (sådan l. sådan) ödmjukhet. Ath intit skeer medh kijff eller fåfäng berömilse, vtan medh hiertans ödmiwkheet, huar och en räkne then andra yppare än sigh. Filipp. 2: 3 (NT 1526). Herrarne (sade), at de wille i all som största ödmiukhet hos Hertigen sig infinna med en .. afbön. Werwing Hist. 1: 115 (c. 1690). Jag böjer mig i ödmjukhet för människans storhet, då jag tänker på dem som förmått att härda ut. Martinson BakSvenskv. 188 (1944).
Ssgr (numera bl. tillf.): ödmjukhets-betygelse. Med hatten i hand och de aldra ömkligaste ödmjukhetsbetygelser i åtbörder och ord. AB 16/6 1840, s. 2.
-tecken. Opå thet iagh .. min williga tacksamheet för synnerliga gunstiga bewågenheet och ära .. som E. H. N. migh .. beteedt haffue, medh något ödmiukheetz teckn måtte på skina låta, Haffuer iagh .. thenna bokena E. H. N. welet dedicera och tilscriffua. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 3 b (1587). —
ÖDMJUKLIG, förr äv. ÖDMJUKELIG, adj. Anm. Superl. i adverbiell anv. kan äv. hänföras till ödmjukligen. (-elig (-iel-, -gh) 1524–1900. -lig c. 1670 osv.) [fsv. ödhmiukliker] (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) (benägen (se d. o. 2) att (försöka) vara) ödmjuk; särsk. i det adverbiella uttr. på det ödmjukligaste, förr äv. ödmjukligast (jfr ödmjuk a, ödmjukligen); äv. i överförd anv. (jfr ödmjuk a α, b); jfr ödmjuksam. Jtem theslikis ær och waar ödmiwkelighe böön tiil edher naadhe, thet (osv.). G1R 1: 328 (1524). At man medh tungan synes ödmiukeligh och Gudheligh. OMartini Pred. E 1 a (1606). Vij ährre och bliffe E. N. ödmiukeligste och velvillige tiener så lenge vij leffua. OxBr. 11: 565 (1629). Dina ädla föräldrar och samteliga syskon recommenderar jag mig på thett ödmiukeligast. Stenbock o. Oxenstierna Brefv. 1: 157 (1701). Nu ber jag ödmjukeligt om ursäkt. Melin Breitenf. 5 (1893, 1900).
Avledn. (numera bl. ngn gg, ålderdomligt): ödmjuklighet, r. l. f. Bidhiandis Idher erlighet her i all ödhmiukelighet. BtHforsH 1: 11 (1558). —
ÖDMJUKLIGEN, förr äv. ÖDMJUKELIGEN l. ÖDMJUKLIGA l. ÖDMJUKELIGA l. ÖDMJUKELIG, adv. (-elig (-gh) 1550–1669. -eliga (-iel-, -gh-, -e, -ie) 1531–1775. -eligen (-gh-, -nn) 1524–1892. -lig c. 1765. -liga (-gh-, -e) 1521–1760. -ligen 1629 osv.) [fsv. ödhmiuklika; jfr ödmjuklig] (ålderdomligt) på ödmjukt sätt l. med (vederbörligt) åtföljande uttryck för ödmjukhet, ödmjuk(as)t; särsk. (o. vanl., numera bl. arkaiserande l. skämts.) i fråga om hövlighetsbetygelse (jfr ödmjuk a (β)); jfr ödmjuklig (med anm.). Her oppa begerer Iac ödmiucliga velbegrunnath swar af edher nad. G1R 1: 33 (1521). Huilket och så en hoop hustruer aff byn in for retten ödmygeligen begärede. UpplDomb. 3: 110 (1541). Förbemelte ödmiuke puncter och påminnelser til höglofl. Riksens ständer hafwer det handlande Borgerskapet i Stockholm ödmiukel:n skolat producera til den swenska navigations .. befrämjande. 2BorgP 3: 537 (1726). Med utmärkt Högaktning har jag äran teckna ödmjukeligen Alaric Wachtmeister. UrKorrCronholm 273 (1862). Här gällde det att ödmjukligen smyga sig inför Guds tron och bedja för hans fattiga själ. Siwertz Fribilj. 31 (1943). jfr klag-ödmjukligen o. son-ödmjukeligen. —
ÖDMJUKSAM, adj. (†) (benägen (se d. o. 2) att (försöka) vara) ödmjuk; jfr ödmjuklig. Konungen, den Hon .. igenom ödmiuksam blidhet .. hade i tiugu år warit til hugnad. Girs J3 98 (1627). 2BorgP 3: 426 (1727).
Avledn. (†): ödmjuksamhet, r. l. f. Arbetsamheten, förnöjsamheten, ödmjuksamheten följa barnen i skolan. ÅbSvUndH 25: 121 (1868).
Spoiler title
Spoiler content