(numera bl. tillf.) person som (regelmässigt) ger ngn l. ngt l. kallar ngn l. ngt vid öknamn (se d. o. 2). Visedictare och öknempnare skole .. excommuniceres. RA I. 2: 441(1572). Pär Hansson i Wika en drinckare, dubblare bolare, öknempnare. Rudbeckius Dagb. 239(1623). (Att namnen numera inte betyder något o. saknar individualitet är den) brist i vår namnbildning som öknämnaren .. förnimmer, när han danar det oförväxliga och för blott en afsedda namn som har de två uppgifterna att särskilja den så nämnda från andra och på samma gång .. känneteckna hans mest framträdande egendomlighet. SvD(A) 1897, nr 329 C, s. 6.
SAOB
