publicerad: 1963
S äs4, n.; best. s-et; pl. =; pl. best. s-en. Anm. Sg. o. pl. best. skrivas äv. s'et, s'en, stundom äv. s:et, s:en. I pl. best. har äv. skrivningen SSen anträffats (Franzén Skald. 3: 359 (1829: SSens, gen.)).
Etymologi
[av lat. s; jfr gr. σῖγμα. — Jfr ÄSS, S-formigt föremål]
1) namn på den nittonde (i ä. tid, då bokstäverna i o. j icke höllos isär, den adertonde) bokstaven i vårt alfabet; äv. om tecken för s-ljud i annat alfabet; stundom, hos ä. författare vanl., icke strängt skilt från 2. Bokstaven s. Stort, litet, kursivt s. OPetri 4: 555 (c. 1535; ss. transkription av s-runa); jfr 2. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 113 (i faksimile). Til skapnaden är S. både långt och kårt; det långa brukas i början och mitt uti orden, men det kårta allenast i ändan, och understundom mitt uti de sammansatta ord. Schultze Ordb. 3870 (c. 1755); jfr LÅNG 1 c β. Ihre (1769; äv. om s-runa). Nu .. föll ock i hans (dvs. Gustav Vasas) minne, / Hvad Brahe yttrat om betydelsen / Af SSens släng (i Svante Stures namn). Franzén Skald. 3: 359 (1829). Krökt i form av ett S. Östergren (1937). särsk. i utvidgad anv.
a) om den del av en ordbok l. av ordförrådet i ett språk l. av en adresskalender o. d. som innehåller resp. består av de med s börjande orden l. namnen; särsk. använt ss. rubrik över denna del av en ordbok osv. S kommer att ta många år att skriva. Helsingius (1587). S, alfabetets ojämförligt största bokstav. Östergren (1937). AdrKalSthm 1955, s. 333.
b) om S-formig(t) föremål l. figur. Hur' är en stackars fot, i werlden icke brydder, / At bli med pas, coupe, cadantz, balantz beprydder, / At giöra S på golf (i menuett), alt efter tact och not? Runius (SVS) 2: 101 (1712). (Sv.) S (fjäder, krok m.m. i form af et S el. s), (fr.) Esse. Weste (1807). S. 3 äggulor, 3 matsk. grädde, 120 gr. socker. Rullas i stänger och formas såsom S. Montell Frun 132 (1898); jfr ÄSS. Skottsberg Båtf. 102 (1909; om S-formigt sund). Man går i slingor, i åttor och S och nästan hela tiden ser man allt djupare under sig byn Hajasd. Hedin KrRyssl. 436 (1915). särsk. ss. beteckning för att fibrer l. trådar i garn (l. dukter i tross) äro spiralvridna så att de, om garnet (resp. trossen) hålles vertikalt, ha samma riktning som snedstrecket i bokstaven s; ss. förled i ssgr (motsatt: Z-).
2) om ljudet s; äv. om mer l. mindre närstående ljud, i sht sådana som betecknas med bokstaven s. Apikalt, tonlöst, tonande, långt, kort s (språkv.). Det rena och algemena S. Hiärne Orth. 51 (1717). Ett S, som låter nestan som Sch. Därs. Detta ljud (dvs. þ) .. tjenar, då det någon gång höres, att ersätta s, hvarföre äfven detta ljud af folket kallas läspadt s. Aurén Ljudl. 19 (1869). Skär heter på finska kari. Då lånet (från nordiskan) skedde, bortföll det begynnande s-et, emedan intet finskt ord får börja med mera än en konsonant. FoU 16: 9 (1903). Med ett starkt väsande s. Östergren (1937). jfr (enst., ss. beteckning för ljud frambringat av gräshoppa): (Myran säger till gräshoppan:) Lef nu vid r och s, tin sång, tu arma tok. Kolmodin QvSp. 1: 108 (1732).
3) i symbolisk anv.; särsk. för att beteckna ngt ss. det nittonde (resp. adertonde) i ordningen. Paragraf 5, moment s. OPetri 1Post. 69 a (1528; ss. arksignatur för det adertonde arket). Bidrag till Sveriges officiela statistik. S) Allmänna arbeten. (1873; på titelblad). SAOB R 1722 (1958; ss. beteckning för moment).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Ssgrna skrivas vanl. med bindestreck mellan s o. efterleden): (3) S-ARK(ET). (i fackspr.) i fråga om arksignaturer i ä. skrifter: det med bokstaven s betecknade arket. —
(2) -AVLEDNING~020. språkv. avledning med ett s-ljud ss. karakteristisk beståndsdel i avledningselementet; särsk. konkretare, om det på sådant sätt bildade ordet. Landsm. XX. 1: 361 (1904; konkretare). —
(3) -BIL. bil registrerad i Värmlands län o. försedd med S ss. länsbokstav på nummerskylten; äv. om bil registrerad i Sv. o. försedd med S ss. nationalitetsbokstav. —
-BUKT. (i fackspr.) bukt (se d. o. 1 b β) som liknar bokstaven s; jfr äss-bukt. TLev. 1902, nr 35, s. 2. —
(2) -FEL, n. (mera tillf.) om felaktighet vid uttalet av ljudet s. PsykPedUppslB 2152 (1946; om läspning). —
-FJÄDER. (numera bl. mera tillf.) S-formig fjäder (se d. o. II 1). InventVagnHovstall. 1814, s. 5 (på vagn). —
-FORM; pl. -er.
1) till 1: form (se d. o. I 1) av bokstaven s; form som erinrar om bokstaven s (särsk. i uttr. i s-form). Högberg Vred. 1: 289 (1906).
2) språkv. till 2: språkform med (ändelsen) s; särsk. om verbets passivform; jfr form I 3 b. Cederschiöld o. Olander SvSpr. 18 (1904; i fråga om substantiv). Beckman SvSpr. 143 (1904; i fråga om verb). —
-HAKE. (i fackspr.) S-formig hake för sammanskarvning av kättingar o. d., S-krok (se d. o. 1). KatalÅhlénHolm 111: 209 (1936). —
-KROK.
1) S-formig krok; särsk. om sådan krok av järn, använd vid sammanskarvning av kättingar. Björkman (1889).
2) med ett märke bestående av bokstaven S (dvs. den första bokstaven i tillverkarens firmanamn) märkt X-krok (för upphängning av tavlor o. d.); äv. allmännare, om likartad krok utan varumärke, X-krok. 2NF 38: 1292 (1926). —
-MÄRKE.
1) märke bestående av (l. vars huvudbeståndsdel är) bokstaven S; särsk. på elektrisk materiel: märke bestående av bokstaven S omgiven av en ring o. utgörande bevis på att materielen är godkänd av Svenska elektriska materielkontrollanstalten och därigm tillåten för försäljning. SvUppslB 25: 410 (1935).
(1, 2) -PASSIV(UM). språkv. passiv(um) bildat med ändelsen s; motsatt: omskrivet passiv(um). Om s-passivum i svenskan. Holm (1952; boktitel). —
-PLÅT. på motorfordon: med bokstaven S försedd plåt angivande svensk nationalitet. UNT 1938, nr 299, s. 3. —
-RÖR. tekn. rör (se rör, sbst.3 3) l. rördel böjt (böjd) i (svag) S-form. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(1 b slutet) -SLAGEN, p. adj. (i fackspr.) om tågvirke: vars dukter äro spiralvridna så att de ha samma riktning som snedstrecket i bokstaven s; jfr vänster-slagen. FrFiberTågv. 101 (1949). —
(1 b slutet) -SNODD, r. l. f. (i fackspr.) om förhållandet att fibrerna l. trådarna i ett garn resp. dukterna i en tross äro spiralvridna så att de ha samma riktning som snedstrecket i bokstaven s; jfr vänster-snodd, sbst. SIS 650011 (1950). —
(1 b slutet) -SNODD, p. adj. (i fackspr.) om garn o. d.: som har S-snodd; jfr vänster-snodd, p. adj. PrelTextilteknOrdl. 177 (1957). —
(1 b slutet) -SPUNNEN, p. adj. (i fackspr.) om garn: vars fibrer äro spiralvridna så att de ha samma riktning som snedstrecket i bokstaven s; jfr vänster-spunnen. FrFiberTågv. 37 (1949). —
-SVÄNGD, p. adj. (mera tillf.) svängd i form av ett s; jfr -böjd. Seitz SvärdVärj. 147 (1955; om bygel). —
-TARM(EN). [jfr nylat. S romanum, sigma, (colon) sigmoideum] (mera tillf.) benämning på den S-formiga del av människans tarm, som befinner sig mellan den nedstigande delen av tjocktarmen o. ändtarmen. 2NF 28: 477 (1918). —
(1 b slutet) -TVINNAD, p. adj. (i fackspr.) om garn l. dukt: vars trådar resp. garn äro spiralvridna så att de ha samma riktning som snedstrecket i bokstaven s; jfr vänster-tvinnad. FrFiberTågv. 37 (1949). —
(2) -UTVIDGNING~020. språkv. språklig nybildning (uppkommen) gm tillägg av s till ett ord l. en stam l. en rot o. d.; jfr -avledning. Landsm. XX. 1: 622 (1906).
Spoiler title
Spoiler content