ALIKA a4lika l. ALLIKA al4ika (a´llika Weste), f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[af sydsv. dial. alika, allika, aleka samt d. allike, lånadt från mnt. o. nnt. al(l)eke, alke, äfv. älke. — Med afs. på ordets härledning äro flere möjligheter tänkbara. Enl. somliga är det samma ord som mnt. Al(l)eke, Alke, diminutivform af det i djurfabeln ss. fågelnamn använda kvinnonamnet Ale, som är en förkortad form af Alheid, Adelheid; se Schiller o. Lübben (under aleke). — Möjligt är ock, att, ss. Schambach Wbuch 6 antager, ordet uppstått ur en form, som motsvarar nnt. dâleke, tâleke, hvilket själft är afledt af mht. dâhele, tâle, ä. t. dahle (jfr t. dohle), som i sin ordning är en afl. af mht. tâhe, t. dial. dach (jfr eng. (jack-)daw). Man finge då tänka sig, att ordet uppkommit gm en oriktig uppdelning af en form daleke, hvilken åtm. i vissa trakter kunnat uppfattas ss. ett d'aleke, dvs. ss. best. form. Till uppkomsten af aleke osv. ur dâleke, tâleke kunde då hafva bidragit det vid sidan af kvinnonamnet Aleke osv. förek. Taleke. — Slutligen sammanställes ordet med ALKA, ALLA, sbst.1; se för öfr. dessa ord samt jfr E. Lidén i Arkiv 13: 31]
(i sht i Skåne, Halland o. Bleking) kaja. Full som en alika, talesätt; se språkprofvet från Kinberg nedan; jfr KAJA. Dähnert (1784). Santesson Naturen 40 (1880). Han (dvs. tordmulen) går .. på tarsen och drumligt, hvarav man i Norge och Danmark har ordspråket: ’han är full som en Alk' eller ’Allike', såsom de flesta säga .. Förvexlingen har sin grund deri, att Alkan är för de flesta i Danmark och i Skåne okänd, men Alikan eller Kajan är känd av alla. Kinberg hos Sundevall Sv. fogl. 990 (1885). jfr: Alika. Ihre Dial.-lex. (1766) samt: Kajor .. kallades här (dvs. vid Falsterbo) Alicker. Linné Sk. 237 (1751). — Anm. Ordet användes i ö. Småland dialektiskt ss. namn på alfågeln enl. Kinberg hos Sundevall Sv. fogl. 1524 (1886); jfr: Han (dvs. alfågeln) skriker ständigt ’au au lik a a a au lik'. Dens. Därs. 1528.
