ALLO alω4, interj. (nu obr.) l. sbst. n.; ss. sbst. best. -et l. -t.
Etymologi
[af det både ss. interj. o. sbst. förek., likbetydande nnt. allo. I nor. förekommer ett sbst. allo (med å-ljud?) med bet. larm, spektakel. Ss. interj. förekommer i t. allo(h), i holl. allo. Ordet är sannol. en sidoform till HALLO, HALLÅ (se d. o.), hvilka äfvenledes förekomma både ss. interj. o. ss. sbst. med bet. larm. Man har vanl. sökt förklara dessa ord ss. ytterst härledande sig från fr. imper. allons, använd ss. manings- o. tillrop; se Vries]
I. (†) interj. ss. uttryck för uppmuntran l. uppmaning: hej, hejsan, upp, gå på. Allo! Vi sku en skåhl af (dvs. för) hionelaget dricka. Wexionius Vitt. 408 (1689). Allo, mina bussar, hör trumman hon går. Stenbock Vitt. 322 (1700).
II. (hvard. med stark anstrykning af folkmål, i sht i södra Sv.) sbst.: buller (i sht åstadkommet af en skara lefvande väsen, t. ex. barn l. hundar); oljud, oväsen, larm, alarm. Pojkarna ställde till ett så förskräckligt allo, att man kunde bli alldeles döf. Almqvist (1842). Dalin (1850). Lyttkens o. Wulff Utt. (1889).
