ANAGRAM an1agram4 (anagra´mm Weste), n. ((†) r. Gosselman); best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr t. anagramm(a), fr. anagramme, nylat. anagramma, af gr. ἀναγράφειν, eg. skrifva om, omflytta skriftecken]
bokstafslek, bestående däri, att man gm omflyttning af bokstäfverna i ett ord l. uttryck framställer ett annat ord l. uttryck; äfv. om det gm dylik omflyttning framställda ordet l. uttrycket. P. Elvius i VetAH 9: 94(1748). En anagram .. (af Resande Landsman): .. Rasande Lendsman. Gosselman Sjöm. 2: 44(1839). Man berättar, att .. (den gr. skalden Lykofron) var Anagrammets uppfinnare. Atterbom Poes. hist. 2: 269(1848).
Ssg: ANAGRAM-MAKARE103~200. Deleen(1806, under anagrammatist).
