ANFUKTA an3~fuk2ta (a`nfukta Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
(föga br. utom tekn.) på ytan l. i ngn mån fukta. Gadd Intr. i VetA 1761, s. 37. Lätt anfukta penseln. Öberg Anvisn. att färgl. teckn. 23 (1843). Om man väl anfuktar hudarna på schagrängsidan med alunlösning. AHB 4: 12 (1860). Den för brändt tegel erforderliga anfuktningen med vatten. Tekn. tidn. 1871, s. 197. (En af de) väsendtligaste operationerna vid kruttillverkning .. (är) krutsatsens anfuktning. Lärob. i artill. 31 (1883). Papperet .. (slår sig) gerna vid anfuktning. E. G. Folcker i Meddel. fr. sv. slöjdför. 1892, s. 77. — (†) med subj. (i pass. med agent), som uttrycker sak. Den (dvs. sandstenen) anfuktas icke af väder. Tuneld 2: 150 (1773).
Ssg: ANFUKTNINGS-VÄTSKA310~20. särsk. för att göra papperet ledande vid den elektrokemiska telegrafen: Nyström Telegr. 291 (1869).
