ANFYRNING an3~fy2rniŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[efter t. anfeuerung, eg. vbalsbst. till anfeuern (se föreg.); jfr FYRNING (till FYRA, v.)]
artill., fyrv. blandning af sprit o. mjölkrut, afsedd att underlätta antändningen o. förbränningen af vissa tändmedel. Lärob. i artill. 38 (1892).
