ANSPELNING an3~spe2lniŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[efter t. anspielung; jfr äfv. lat. allusio]
vbalsbst. till föreg. — särsk. till 2: (mer l. mindre förtäckt) hänsyftning l. häntydning (på ngn l. ngt); antydning; jfr ALLUSION.Livijn S. skr. 2: 242(1834). Utskottet ville .. alldeles icke begripa anspelningen på ”de mellankommande omständigheterna”. Palmblad Norge 331(1846). Hemlighetsfulla anspelningar, som ingen förstod. Topelius Vint. I. 1: 274(1859, 1880). (Dalbergs anteckningar innehålla) endast tvetydiga anspelningar, som ingenting afgöra. Odhner G. III 1: 518(1885). Försäljarne utbjödo sina varor under skämtsamma anspelningar. Heidenstam End. 60(1889). — Anm. På inflytande från FÖRESPEGLING beror sannol. det ngn gg för anspelning förekommande anspegling (jfr C. Säve hos Stephens Oldnorth. run. monum. 2: 827(1868), Linder Regl. 189(1886)). Dessa bref .. äro uppfyllda med .. anspeglingar på Sverige och tilldragelser i Gamla Verlden. Gosselman Sjöm. 1: 87(1839). Carlén Bull. 1: 34(1847). Anspeglingar på dåvarande tidsförhållanden. Brunius Sk. k. 475(1850).
