[fsv. andstygger, motsv. sv. dial. anstygg, isl. andstyggr; se AN-,prefix2, o. STYGG]
(numera bl. ngn gg i bygdemålsfärgadt tal, jfr N. Linder i Sv. tidskr. 1872,s. 123) motbjudande ful, vidrig, vedervärdig, vederstygglig, anskrämlig; jfr ANSKOTT, adj. n. Men dieffuulen haffuer ock wel itt annat sett, til at besittia menniskiona, som icke är så anstygt eller förskreckeligit. L. Petri 1 Post. Y 4 b(1555). Ey heller förmåtte stiernonar .. vplysa them then anstygga nattena. Dens. Sal. vish. 17: 5(1561). At menniskionnes ansichte icke är sådant, som annors oskäligh diwrs, nemligha meste deels grymt, anstygt och faseligit. Dens. Mandr. D 1 b(1562). Thet anstygdt är at höra vppå. Rondeletius 11(1614). Detestabilis .. Wederstyggeligh, anstygg, förbannat. Lex. Linc.(1640).
