SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AN- an3~, prefix2.
Ordformer
(and-, se ANLETE; jfr äfv. ANDÖFVA)
Etymologi
[fsv. an- (med d bortfallet framför konsonant), ä. fsv. and-, eg. nominalprefix; motsv. isl. o. nor. and-, d. an- (i ansvar), ä. d. and-, got. anda-, mnt., holl., fht. o. t. ant- (jfr ANTVARDA) osv.; ss. (obetonadt) verbalprefix återfinnes ordet i got. and- samt fht. int-, mnt., mht. o. t. ent- (hvaraf ENT-), mnt. unt- (hvaraf UND-, fsv. unt-), holl. ont-; jfr vidare got. prep. and. Ordet är släkt med lat. ante (hvaraf ANTE-), gr. ἄντα o. ἀντί (hvaraf ANTI-), sskr. ánti. Se för öfr. Tamm Etym. ordb.]
prefix med grundbetydelsen emot, ingående i substantiven ANLETE, ANSVAR (hvaraf verbet ANSVARA) samt ANNÄS, adjektiven ANSKRÄMLIG, ANSTYGG o. adverbet ANSOLS (-syles, -söles); jfr verben ANDÖFVA samt ANFÅ(NGA), v.2. o. ANFÄGNA.
Anm. Om en på anknytning till detta prefix l. dess nt. o. t. motsvarighet ant- beroende, eg. till AN-, prefix1, hörande form and(t)- se under ANFALL, ANFÄKTA, ANHÅLLA.
Spoiler title
Spoiler content