APOLOGET ap1ologe4t l. ap1å-, stundom ap1ω-, l. -lå-, l. 01—, i Svld o. Nld äfv. -je4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. apologet, af gr. ἀπολογήτης, försvarare, till ἀπολογεῖσϑαι, tala sig fri ifrån, tala till sitt försvar; se för öfr. APOLOGI]
1) kyrkohist. författare till försvarsskrift(er) för kristendomen i de första årh. e. Kr. Bruhn Chr. kyrk. hist. 5 (1822). Anjou Lärob. 14 (1842, 1867). Apologeter kallades inom den äldsta kristna kyrkan de personer, hvilka gjort till sin uppgift att försvara den kristna läran mot den hedniska visdomens eller irrlärarnes anfall. VL(V) 1894, nr 21, s. 2.
2) i sht teol. i allm.: författare af försvarsskrift(er) för kristendomen; forskare inom apologetikens område. A. Hultén i VittAH 11: 226 (1816). (Den tyske teologen) Luthardt .. har gjort sig känd som framstående apologet. P. Fischier i NF 10: 311 (1886).
3) (mindre br.) i utvidgad anv., i allm. om person som med argument försvarar l. förfäktar en lära o. d. Han har uppträdt som apologet för den förkättrade klassiciteten. Strandberg 4: 20 (1857).
