APOLOGETIK ap1olo1geti4k l. ap1å-, stundom ap1ω-, l. -lå-, l. 01—, i Svld o. Nld äfv. -jet-, r. (f. G. Dalin(1871)); best. -en.
Etymologi
[jfr t. apologetik, af gr. ἀπολογητική (näml. τέχνη), eg. konsten att försvara, till ἀπολογήτης (se föreg.)]
i sht teol. teologisk vetenskap som har till uppgift att framställa de grundsatser på hvilka det vetenskapliga försvaret för kristendomens sanning bör stödja sig; äfv. om själfva det vetenskapliga försvaret därför. Vår tids Apologetik. A. Hultén i VittAH 11: 226 (1816). Christlig Apologetik. Försök till en Handbok af Dr. Karl Heinrich Sack. P. U. Boëthius (1837; boktitel). J. Personne i NF 16: 22(1891). — (mindre br.) i utvidgad anv.: konsten att (med argument) försvara l. rättfärdiga; försvarskonst; jfr APOLOGET 3. Du (dvs. Beskow) har gjort ett mästerstycke i apologetiken (i berättelsen vid Svenska Akademiens femtionde årsfest). Tegnér 6: 286(1836).
