AUGUSTISK a͡ugus4tisk, äfv. a͡ω-, stundom (utan diftongisering) a1ɯ- l. a1u- l. a1ɯ- l. a1u-, adj.
Etymologi
[jfr t. augusteisch, eng. augustan, augustean, lat. augustus, adj. till Augustus (se AUGUSTI)]
tillhörande l. utmärkande för kejsar Augustus; liknande l. påminnande om Augustus i ngt visst afseende (särsk. i förhållandet till litteratur o. konst). (Så smaklöst som Piron har) hvarken Virgilius eller Horatius, Racine eller Boileau, Kellgren eller Gyllenborg berömt deras Augustiska Beskyddare. Leopold 3: 214 (1795, 1816). Du brann ej af begär att verldens kronor bära, / Tillfreds att lyfta din, ur vanhelgd och förakt, / Till hela storheten af en Augustisk makt, / Till hela klarheten af en Augustisk ära. Wallin Vitt. 1: 39 (1808; med syftning på G. III). Det augustiska principatet. Centerwall Rom. fornk. 341 (1884). Den lysande augustiska tiden står arkitektoniskt under stark påverkan af den klassiska grekiska konsten. Hahr Arkit. hist. 122 (1902). — särsk. [jfr t. augusteisches zeitalter] bildl. i förb. augustiskt tidehvarf o. d., tidehvarf af hög blomstring (klassicitet) inom ett lands litteratur o. konst i likhet med hvad förhållandet var i Rom under Augustus (hvilken blomstring ansetts framkallad l. befordrad af regenternas intresse o. hägn). Det gustavianska tidehvarfvet, — eller det augustiska, såsom man till och med vid högtidligare tillfällen kallade det. Sturzen-Becker Sv. skönlitt. 2 (1845).
