AUKTORITATIV a͡uktω1ritati4v l. -to1- l. -tå1- äfv. a͡ωk-, l. 10104, stundom (utan diftongisering) a1ɯk- l. a1uk- l. a1ɯk- l. a1uk-, stundom 0400~1 l. 10400~1 l. 0300~2 l. 10300~2; sällan AUTORITATIV a͡utω1- osv., adj.; adv. -T.
1) till AUKTORITET I.Priset å en vara kan fastställas antingen autoritativt, d. ä. genom offentlig myndighet, eller genom formellt fritt aftal mellan tvänne parter. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 57(1891). Förenta staterna kunna ej i auktoritativ form vädja till Berlinfördragets bestämmelser, i hvilkas tillkomst de ej hade någon del. PT 1902, nr 219 A, s. 2.
2) till AUKTORITET II:som har auktoritet l. anseende för kompetens (i visst fack); ansedd; kompetent. Man upplyser mig från auktoritativt håll, att spelpassionen är i starkt tilltagande (i norra England). Steffen Britt. ströft. 56(1895). Autoritativa röster både inom kyrkan och bland de frikyrkliga. NDA 1898, nr 8, s. 2.
