[jfr t., eng. o. fr. autodafé, auto-da-fé, af port. auto da fé (motsv. span. auto de fé), högtidligt afkunnande af dom hvarigenom inkvisitionen dömde kättare (ofta till att öfverlämnas åt världslig domare, hvilken omedelbart ådömde dem straffet att brännas å bål), ”autodafé”, af auto, rättshandling, dom, af lat. actus (se AKT, sbst.1), o. da, af prepositionen de, motsv. lat. de, af, o. a, motsv. fr. la, best. art. f., samt fé, tro, af lat. fides (jfr FIDEIKOMMISS)]
a) (i fråga om ä. utländska, i sht spanska förh.) kättares (dömande till döden o.) afrättning medelst brännande å bål, kättarförbränning. Törneblad Schiller Don C. 1: 22 (1813). De fångar, som, efter en lång instängning i inqvisitionens fängelser, slutligen leddes ut till Autodafén, men på vägen till bålet fingo nåd. Almqvist Skälln. 98(1838). Der Autodafén hållits, hördes dagen derpå en predikan. Cronholm Lig. 8(1839). En af de mest glänsande autodafeerna egde rum 1680 i Madrid. NF(1876). Nyström Kulturhist. 4: 162(1888).
b) [jfr fr. faites un auto-da-fé de ces papiers compromettants] i utvidgad anv.: handling gm hvilken ngt högtidligen offras åt lågorna; brännande på bål; i sht (mer l. mindre skämts.) i fråga om skrift o. d. En del af de studerande (i Jena) föranstaltade en auto-da-fé och uppbrände en mängd skrifter. Beskow Vandr. 1: 105(1819, 1833). Bremer Hem. 1: 33(1839). De autodaféer på lättsinniga konstverk och världsliga böcker, dem reformatorn (Savonarola) lät verkställa. Wirsén i PT 1902, nr 212 A, s. 3.
