AFKOMMANDE a3v~kom2ande, m.||ig.; best. (†) -en; pl. =, äfv. (†) -er.
1) afkomling, efterkommande.
a) i eg. bet.
α) (numera mindre br.) i pl. Så halt (dvs. håll) nu mitt förbund tu och tijn sädh effter tigh j theras affkommandom. 1 Mos. 17: 9 (Bib. 1541). 3 Mos. 25: 45 (Därs.). Goas Thores dotters afkommander. Björner Norriges upf. 14 (1737). Boëthius Nat. 101 (1799). Gif nåd, att .. afkommanders dygder, till tredje och fjerde slägte, (må) glädja deras (dvs. brudparets) ålderdom! Handb. 1811, s. 123.
b) (†) bildl. De fleste .. Europeiska Språk .. (äro) det Göthiskas dels slägtingar, dels afkommande (dvs. dotterspråk). Schönberg Bref 3: 170 (c. 1778).
2) [jfr AFKOMMA, v. 9 b, samt ÅKOMMANDE] (†) frände, släkting? Långebarderne äro the Swenskes förwanter och afkommende. Skytte Or. D 4 a (1604). — Anm. Detta ex. kan äfv. föras till 1.
