AFPINA a3v~pi2na, v. -ade (se för öfr. PINA, v.). vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. afpine; jfr äfv. t. abpeinigen]
gm pinliga medel l. gm att pina (ngn) förmå (honom) att lämna ifrån sig l. afgifva (ngt); afpressa l. aftvinga (ngn ngt). Wikforss(1804, under abpeinegen). Meningen vore att i all tysthet afpina dem en bekännelse. Rydberg Frib. 330(1857, 1866). Lundell(1893). — jfr PINA AF.
