publicerad: 1953
PINA pi3na2, v. -ade (Apg. 26: 11 (NT 1526) osv.), äv. (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat) -te, -t, -t (Upp. 12: 2 (Bib. 1541: pintes, ipf. pass.), Östergren (1935)); o. PINAS pi3nas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749)), -ING (†, Linc. Hhhh 6 a (1640), Hamb. (1700)); jfr PINSEL, sbst.1
Ordformer
(-a 1526 osv. -as 1940)
Etymologi
[fsv. pina; jfr dan. o. nor. pine, isl. pína, mlt. pinen, fht. pīnon, mht. pīnen, ä. t. peinen, feng. pínian, ä. eng. pine; till PINA, sbst. — Jfr FÖRPINAD]
I. tr. (o. refl.).
1) (i sht i vitter stil, ngt arkaiserande) motsv. PINA, sbst. I 1, om person: tillfoga (ngn) kroppsliga smärtor gm avsiktlig misshandel (särsk. med speciella tortyrredskap), i sht ss. straff l. för att framtvinga en bekännelse, martera, tortera. Apg. 12: 1 (NT 1526). Iach troor .. vppå Jesum Christum .., hwilken aflat är aff them helga anda, Födder aff jungfrw Maria, Pijnter vnder pontio Pilato, Korsfester, dödher och begraffuen. Mess. 1531, s. B 2 a. Pinar man någon, at thermed tvinga honom til bekännelse i någon sak; tå är .. edsöre brutit. MB 20: 8 (Lag 1734). Malmström Hist. 3: 218 (1870). Östergren (1935). — särsk.
a) motsv. PINA, sbst. I 1 b, om de (evigt) fördömdas lidanden i helvetet; anträffat bl. i pass. form, närmande sig intr. bet.: plågas, lida. Edqvist Trolldr. 103 (1949).
b) (mera tillf.) allmännare: misshandla o. d. Strindberg Fjerd. 30 (1877). Hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben. Fröding Stänk 108 (1896).
2) (i sht i vitter stil, ngt arkaiserande) motsv. PINA, sbst. I 2, med saksubj.: förorsaka l. vålla kroppsligt lidande l. fysisk smärta l. plågor hos (ngn), plåga; nästan bl. i pass. form, närmande sig intr. bet.: plågas, lida; förr äv. i uttr. pinas med barn, vara i barnsnöd (jfr BARN I 1 c γ); jfr 4, 6 b α. Iach pijnas swårligha j thenne loghanom. Luk. 16: 24 (NT 1526). Hon war haffuande, ropadhe och pintes mz barn. Upp. 12: 2 (Bib. 1541). Den som har tandvärk plägar pinas. Lidbeck Anm. 319 (1798). Sjukdomen är .. långsamt pinande. Leopold 5: 229 (c. 1820). Moberg Utvandr. 413 (1949).
3) motsv. PINA, sbst. I 3, om person l. sak: vålla (ngn) psykiskt lidande, plåga, smärta; äv. med försvagad bet.: höggradigt irritera; i pass. form äv. närmande sig intr. bet.: plågas, lida; jfr 4, 6 b β. Pinas av oro, ångest, fruktan. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Att det rigtigt pinade honom att se en stol stå på sned. Knorring Cous. 2: 114 (1834). Då jag var ung, pintes jag också svåra af kärleksqval. Hagberg Shaksp. 1: 324 (1847). Husáhr Mistl. 175 (1949).
4) motsv. PINA, sbst. I 4, allmännare (utan klar tanke på lidandets art, ss. fysiskt l. psykiskt): utsätta (ngn) för lidande, plåga o. d.; äv. med refl. obj.; jfr 2, 3, 5. 2Mack. 9: 6 (Bib. 1541). (Soldater) Som, fastän af köld och hunger pinta, / Rycka lustigt upp på vakten. Öman LyrBl. 2: 99 (1864, 1868); jfr 2. De (kloster-)systrar .. som pinade sig med fastor och tystnad bakom klostergallret. Weibull LundLundag. 127 (1884). Till Nya världen utflyttade .. alla de som i sina hemorter var pinade och plågade, fattiga och bedrövade. Moberg Utvandr. 79 (1949). — särsk.
a) (vard.) i uttr. ngn får pina skinn l. ngt kostar pinat skinn o. d., i ordspråksliknande talesätt som beteckna att den som vill vara fin får finna sig i att utstå vissa smärtor l. visst obehag; jfr PINA, sbst. I 5 c. At vara grann, kostar pinadt skinn. Möller (1790). Den, som vill vara fin, får pina skinn. Bergman LBrenn. 173 (1928).
b) om vind, ngn gg om rägnby l. kyla o. d.: plåga l. besvära l. irritera (ngn) gm sin bitande skärpa l. vasshet o. d.; äv. mer l. mindre oeg., med avs. på växtlighet o. d.; ofta utan obj.; numera företrädesvis i p. pr. (se 6 b γ). En grufvelig köld och nattfrost, som pinar vinter-Rågen. VLBibl. Brev 22/4 1802. Vinden och de hvita molnen pinade i ögonen. Strindberg Hems. 108 (1887). VL 1893, nr 87, s. 2. jfr STORM-, VIND-PINAD.
5) i utvidgad anv., betecknande intensiv ansträngning l. press på ngn l. kraftig bearbetning av ngt o. d.; utom i särsk. förb. numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till 2, 3 l. (i sht) 4.
a) tvinga l. locka (ngn till ngt, att göra ngt) gm att utöva press på l. hårt ansätta honom l. envist be därom; äv. i uttr. pina ngn med ngt, plåga l. trötta l. besvära ngn med ngt. BtFinlH 2: 304 (1667). Jag ville gerna pina dig med .. genomläsning (av tragedien). 3SAH XLVII. 2: 64 (1836). De läto sig icke öfvertala, icke pina till en handling, hvarmed de skulle förnekat sin karakter. 2SAH 46: 221 (1870). (Man) bad och pinade, att jag skulle trolla bort det onda. Hertzberg Päivärinta 3: 172 (1886).
b) betecknande att en person pressar l. anstränger sig till det yttersta (för att göra ngt); jfr c, d.
α) refl. l. i pass. form med intr. bet.: hårt anstränga l. möda sig l. dyl. (En troende mjölnarpiga gör gm sitt arbete) en bättre gjerning, och får mera godt, .. än alla Mässe-Präster och Munkar, om de ock natt och dag sungo och pinte sig, til des de dödde deröfver. Borg Luther 1: 28 (1753). Platta och tråkiga theatraliska chrior, i hvilka författaren svettas och pinas, för att utledsna oss efter alla den franska æstetikens conventionella reglor. Hammarsköld SvVitt. 1: 323 (1818).
β) med obj. betecknande kroppsdel varmed ngt utföres l. (tillf.) egenskap som sättes på prov vid utförandet av ngt. Då lömsk han (dvs. hunden som utförde sina konster) sågs sin djerfhet pina (osv.). Bellman Gell. 105 (1793). Pina hjärnan med att söka lista ut undanflykter. Östergren (1935).
γ) med obj. betecknande ett visst arbetsresultat: med ansträngning pressa l. få fram (ngt); jfr d α; företrädesvis i särsk. förb. Sundén (1888).
c) refl., om person l. sak: tränga sig fram l. pressa sig igenom o. d.; i särsk. förb. o. ssgr.
d) betecknande att ngt utsättes för en kraftig bearbetning l. omild behandling l. tvingas. Draga och pina Lädret. Weise 151 (1697). (Linet skall) skafvas, vridas, bultas, krystas, tvättas och pinas. Celsius Alm. 1735, s. 28. Jag stod framför spegeln under förtviflade försök att pina mitt hår efter samma fason som unga Wobbles. Nyblom Hum. 130 (1874). — särsk.
α) med avs. på ämne (för en skildring o. d.), rim o. d.: pressa; jfr 6 a β. Pina sitt ämne säges om en författare, som alt för mycket subtiliserar. Sjöberg FörslSAOB (1815). (Författaren) kan .. pina rimmet för att få det bolladt genom en rad strofer. 3SAH 24: 252 (1910).
β) [jfr d. pine fiolen] i uttr. pina fiolen, ss. (skämtsam) beteckning för att ngn spelar fiol. Bellman (BellmS) 1: 19 (c. 1770, 1790). Östergren (1935).
6) i p. pf. o. p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.
a) i p. pf.
α) [jfr 2, 3, 4] om ansikte l. ansiktsuttryck: plågad, lidande. Hans ansikte bar ett outsägligt pinadt och trött uttryck. Geijerstam Medus. 93 (1895). Johnson Nu 212 (1934).
β) [jfr 5 d α] (†) om ngt mer l. mindre abstrakt, t. ex. rim l. kvickhet: ansträngd, pressad, krystad. Rimslutet måste vara egenteligit, likljudande, icke pinadt. Bergklint Vitt. 143 (1761). JournLTh. 1810, s. 824 (om kvickhet). Nordensvan KonstH 198 (1900).
b) i p. pr.
α) [jfr 2] som gör ont, smärtsam, plågsam. En pinande huvudvärk. Hammenhög PoB 461 (1931). Sjöman Lekt. 276 (1948).
β) [jfr 3] (numera bl. tillf.) pinsam (se d. o. 3), smärtsam. Carlén Repr. 569 (1839). Det är pinande att lära känna denne utmärkte mans feghet och fåfänga. Snellman Tyskl. 93 (1842). Söderhjelm ItRenäss. 329 (1907).
γ) [jfr 4 b] om vind, rägn o. d.: plågsamt bitande l. vass, snål. Palmblad Norige 21 (1846). En pinande snål blåst. Engström Aftongl. 191 (1932).
δ) (i sht i vissa trakter, vard.) övergående i bet. av ett allmänt förstärkningsord.
α') [jfr motsv. anv. av d. pinende] i adverbiell anv.: i ytterst (särsk. obehagligt l. irriterande l. löjligt) hög grad, ytterst; komplett; absolut; jfr PIN, adj. o. adv. 1, PINLIG 5, PINSAM 5. Hans låda var packad så pinande full. Braun Calle 35 (1843). Det gör dem .. så pinande godt. Jolin Smädeskr. 20 (1863). Det blev pinande tyst. Beijer BritaGrossh. 330 (1940). Beklagligtvis har jag ett pinande säkert minne. Obs! 1952, nr 12—13, s. 13.
β') i attributiv anv.: ytterst (obehagligt l. irriterande l. löjligt) stor l. dyl.; särsk. (i Finl.) ss. bestämning till ord betecknande hastig förflyttning o. d.: ytterst snabb, pilsnabb; jfr PIN, adj. o. adv. 2. (Han) uppläste slutet (av artikeln) med pinande långsamhet. Blanche Våln. 678 (1847). (Båten) Lucifer sköt en pinande fart. Tavaststjerna Marin 12 (1890).
II. (mera tillf.) dep.: plåga ngn. Låt mig vara i fred. Jag har ju sagt att jag är trött. Kan du inte göra annat än pinas numera? Beijer BritaGrossh. 265 (1940).
III. intr.
1) (†) plågas, lida. Titt samvit skall och pina, / Aff then olÿcka och vådhe, / som hengher öffver edher bådhe. Visb. 1: 136 (c. 1612).
2) = I 5 c; i särsk. förb.
1) (vard.) till I 2, 3, 4, i uttr. pina livet av ngn, ”pina livet ur ngn”. Larsson Hemmab. 246 (1916).
2) (numera mindre br.) till I (1,) 4, 5: avpressa (ngn ngt) gm att plåga l. hårt ansätta honom. SUFinlH 5: 263 (1618). Om jag kunde pina af Boktryckaren 2 dussin exemplair för Herr Professorn, så (osv.). Linné Bref I. 4: 34 (1744). Schulthess (1885). —
PINA BORT. (†) till I 2, 3; anträffat bl. i pass. form med intr. bet.: tyna bort l. försvinna på grund av svårt lidande. Leopold 2: 185 (1801, 1815). Han pinas .. bort som en mask. Carlén Rosen 485 (1842). —
2) till I 5 b γ: med stor ansträngning pressa fram l. åstadkomma (ngt). SvMerc. V. 3: 187 (1760). Så pinades i stor vånda fram tre, fyra kvartsidor .. och skrifningen var slut. Öman Ungd. 294 (1889). Lagerlöf ChLöw. 64 (1925).
3) till I 5 c, III, refl., förr äv. (enst.) intr., om person l. sak: (med möda) tränga (sig) fram. Geijerstam FattFolk 1: 106 (1884; intr.). Ett fattigt torp, .. där blåsten pinade sig fram genom otäta väggar och springorna kring dörrposten. Topelius Sommarsjö 1: 84 (1897). Lagerlöf Bannl. 304 (1918; refl.). —
PINA I10 4. (vard.) till I 4, 5: tvinga (ngt) i (ngn, ngns mage); vanl. i uttr. pina i sig ngt. Iag pinade i mig en kopp (av det starka kaffet). Kellgren (SVS) 6: 88 (1779). HågkLivsintr. 5: 40 (1924). —
PINA IGENOM10 032 l. 040 l. GENOM32 l. 40. till I 5 c, III, refl., förr äv. intr. l. i pass. form övergående i intr. bet., om person l. sak: tränga l. pressa sig igenom. Stormen, hvilken pinade sig genom kläderna. Carlén Rosen 757 (1842). Att vattnet .. pinas genom alla fogningar. Wetterbergh Penning. 338 (1847). Blåsten pinade tvärs igenom de våta kläderna. Geijerstam FattFolk 1: 5 (1884). jfr genompina. —
PINA IHJÄL10 04. särsk. (vard.) till I 2, 3, 4: ”pina livet ur” (ngn); äv. oeg., med avs. på sak: ”ta död på” (ngt); äv. med saksubj. Nordforss (1805). Det finnes illusioner, som inte ens ämbetsmannabanan förmår pina ihjäl. Lindqvist Stud. 137 (1906). Hammar (1936). —
PINA IHOP10 04, äv. HOP4. till I 5.
b) till I 5 b γ: med stor ansträngning samla l. få ihop l. åstadkomma (ngt), ”knåpa” l. ”skrapa” ihop. Weste (1807). I dessa dagar .. har jag pinat ihop ett poem. CSnoilsky (1891) i SnoilskyVänn. 1: 58. Pina ihop en förmögenhet. Cannelin (1921). —
1) (vard.) till I 4, 5, tr., i uttr. pina ngt in i ngn, tvinga ngt i ngn. Blanche FlStadsg. 78 (1847).
2) till I 5 b, d, tr.: pressa l. driva l. klämma l. tvinga in; äv. med saksubj. Dahlman Humleg. 129 (1748). Den tjutande stormen är så envist stark, att den pinar in snön genom hvarje den minsta springa (i järnvägsvagnarna). Zilliacus Indiankr. 50 (1898).
3) till I 5 c, III, refl., i uttr. pina sig in l. pina in sig (förr äv. enst. intr.), om person l. sak: tränga l. pressa l. klämma sig in; särsk. om snö. Det är snön som pinat in genom en springa i taket. Strindberg TrOtr. 2: 181 (1881, 1890). 3SAH LIX. 2: 7 (1948). —
PINA UR10 4.
1) (vard.) till I 2, 3, 4, i uttr. pina livet ur ngn, plåga ihjäl ngn; vanl. oeg., ss. beteckning för att ngn svårt plågar l. totalt tröttar ut ngn. WoH (1904). Strindberg Kamm. 3: 22 (1907).
2) (vard.) till I (1,) 4, 5: avpressa (ngn ngt) gm att plåga l. hårt ansätta honom. Lind (1749). Jag har pinat ur madam Andersson, att han har inte mer än sex hela skjortor. De Geer Lillie 120 (1880). SvD(B) 1943, nr 250, s. 12.
3) till I 5 b. α) (numera bl. tillf.) i uttr. pina ur sig ngt, pressa ur sig l. åstadkomma ngt med stor ansträngning. Polyfem V. 37: 3 (1812). Atterbom (1813) i 2Saml. 39: 153. β) (i vissa trakter) med möda pressa fram (ngt) ur (ngn l. ngt). När hon satt och pinade mjölken ur kon. Johnson Här 149 (1935). —
1) (numera mindre br.) till I 2, 3, 4: totalt göra slut på l. alldeles trötta ut l. ”ta musten ur” (ngn) gm att plåga honom, pina livet ur (ngn); äv. med refl. obj.; äv. med saksubj. Kling Spect. M 2 b (1735). Ett olyckligt missförstånd, som pinat ut henne under dessa sista månader så att hon blifvit till en skugga af sig själf. Edgren Kovalevsky 176 (1892). Han pinade ut sig. Bergman Farmor 48 (1921).
2) (mera tillf.) till I 4 b, om vind: ta död på (ngt) gm att (ständigt) piska på det o. d. Ödman Reseb. 274 (1907). Månsson Rättf. 2: 28 (1916).
3) (numera mindre br.) till I (1,) 4, 5, i uttr. pina ut ngt (ur ngn), avpressa ngn ngt gm att hårt ansätta honom, pressa ngt ur ngn. KKD 12: 252 (1704). Jag hoppas ni inte pina ut beloppet hos mig. Adelsköld Dagsv. 2: 444 (1900). (Inälvsmaskarna) ville pina ut hans liv och sista väderpust ur kroppen. Moberg Rid 219 (1941). jfr (†): Gudh .. låthe dhem, som hafwa mitt borto, betalat och pijna uth mitt. BtFinlH 2: 322 (1670; bet. oklar).
4) (numera mindre br.) till I 5, i uttr. pina ut jorden, suga ut jorden. Weste (1807). Meurman (1847).
5) (†) till I 5 b, i uttr. pina ut ögonen på sig, anstränga sig så hårt att ögonen tränga ut ur ögonhålorna. Columbus MålRoo 22 (c. 1678).
6) till I 5 c, refl., om sak: tränga l. pressa sig ut (ur ngt) l. (om vätska) sippra ut. Vinet pinar sig ut ur kärlet. Sundén (1888). Auerbach (1913).
7) (†) till I 5 d: pressa l. slå l. tänja ut. Pijna ut et gran guld til en vidd om 50 quadrat-tumbs utsträchning. Triewald Förel. 1: 3 (1728, 1735). Stunder, alla pinta ut till åldrar. Thomander 3: 72 (1826).
Ssgr (jfr pina, sbst. ssgr): (I 4 b) PIN-BLÅST. (i vissa trakter) pinande blåst. Öberg Kont. 15 (1909). —
(I 5 c) -DRAG. (i vissa trakter) luftdrag som uppkommer, då vinden blåser genom en smal springa o. d. TT 1900, Allm. s. 342. —
Avledn.: PINARE, m.||(ig.). [fsv. pinare; jfr dan. o. ä. eng. piner] (utom i ssgr numera bl. tillf.)
1) till I 1: person som marterar l. torterar l. misshandlar ngn; äv. bildl. Linc. Hhhh 3 b (1640). (Samvetet) är Domare; wår Pijnare och Plågare, wårt Fengelse. Fernander Theatr. 254 (1695). Östergren (1935; om person som misshandlar djur).
2) (mera tillf.) till I 3, 4: varelse som plågar ngn. Braun Calle 5 (1843). Ossiannilsson Hav. 331 (1910). jfr bond-, mås-, själv-pinare.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content