SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFTÅGA a3v~tå2ga (a`ftåga Weste), v. -ade (se för öfr. TÅGA, v.). vbalsbst. -ANDE; jfr AFTÅG. —
jfr TÅGA AF, AFTÅGEN.
1) med afs. på bortfärd l. affärd till fots (l. till häst): tåga bort, afmarschera; bryta upp.
a) om trupp l. annan samlad skara. Hären .. begynte aftåga. Ehrenadler 478 (1723). Polocz, dijt .. Bauer med sitt Cavallerie, och .. Repnin med sitt fotfolck voro aftogade. Nordberg 1: 846 (1740). Fransyska tropparne hade befallning at icke aftåga ifrån Westphalen. Schönberg Bref 2: 399 (1778). Innan de (dvs. danskarna) aftogade ur Rysby skans satte de den i brand. Hallenberg Hist. 2: 643 (1790). Fryxell Ber. 15: 160 (1848). Flockar af folk aftågade till djurgården. M. S. Schwartz enl. Kindblad (1867). Preussarne (hade) aftågat åt Frankfurt. Nordensvan Mainfält. 156 (1894). Processionen har börjat aftåga. GHT 1896, nr 117 A, s. 2.
b) (mest skämt.) om individ(er). Den natten aftågade jag och Pysen .. från fru Browns logis. Nyblom Hum. 105 (1874, 1883).
2) (föga br., skämt.) i annan anv.: fara (från ett ställe).
a) om person: afresa. Jag .. satte mig i lilla korgryssen, hvari Baron och jag skulle aftåga. Cederborgh OT 2: 26 (1810).
b) om vagn: afgå. Den mindre vagnen var redan aftågad. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 89 (1833).
Spoiler title
Spoiler content