AFVÄLTA a3v~väl2ta (a`fvälta Weste), v. -er, -välte, -vält, -vält; i bet. 1 o. 2 äfv. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[fsv. afvälta; jfr d. afvælte, t. abwälzen]
1) välta (ngt) ned l. bort (från ngt). Så fwnno the stenen affweltan vtaff graffuenne. Luk. 24: 2 (NT 1526); jfr: De .. sågo stenen afvältad. Wallin 1 Pred. 2: 44 (c. 1830). Afwälfd eller afweltat (dvs. -ad). Verelius Ind. (1681, under afvalviþs). (Hövålmar,) som .. med lassstång och Veflar (dvs. omslagna rep) .. afvältas för dörren, och inkastas. Dahlman Huml. 91 (1748). Afvälta varupackor från ett lass. SAOB (1870). Cavallin (1875). i bild: Sista bördan afvältades 1839. Palmblad Bih. 55 (1847; om de direkta skatterna i Norge). — bildl. Det är, såsom om hvar och en annans .. ansvar vore .. afvältadt på denne. Lysander Föredr. 41 (1855). — (föga br.) med dubbelt obj. A(fvälta) sitt samvete en tung börda. Meurman (1846).
2) (mindre br.) stjälpa ur l. ut (ngt). Man .. tager af svärmen .. 2 à 3 slefvar bi, hvilka man .. varsamt afvältar i bottnen på kupan. Leuhusen Biskötseln 31 (1833); jfr Därs. 32, 33.
3) (föga br.) intr.: välta ned l. bort; tumla af. Dalin (1850).
Anm. I alla bet. hellre (utom i part.) VÄLTA AF.
