BÄRLING bæ3rliŋ2 l. bä3r-, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Gyllenius Diar. 153(c. 1660)).
Ordformer
(ber- c. 1638—1889)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Skåne) bäling, nor dial. berling, liten stock l. bjälke, tjock käpp, äfvensom isl. berlingsáss, tjock stock; sannol. diminutivbildning till fsv. bar, stång (se BARR, sbst.2)]
i sht sjöt.
1) lång trästör l. stång som användes för att skjuta ett fartyg från land l. staka det af grund o. d.; båtshaksskaft; äfv.: handspak. Schroderus Dict. 71(c. 1638). Vi foro uppföre (forsarna) med tillhjelp af långa bärlingar, som stöttes i bottnen, för att gifva fart åt båten. Lönnrot SvSkr. 2: 93(1831). Dalin(1851). Stenfelt(1920).
2) rund, afkvistad trädstam; spira af den smäckraste dimensionen. Byggnadsvirke af furu och gran är dels rundt, dels behugget i fyrkant. De runda träden få namn af mastträd, spiror, pålar och bärlingar, allt efter deras storlek. LfF 1844, s. 231. Bärlingar .. c:a 200 st. längd fr. o. m. 7 t. o. m. 10 m. TLev. 1902, nr 35, s. 2.
